010515 (IPS) – Diskomusik gör möss homosexuella och grisar döva. Nästan alla tonårsgraviditeter är resultatet av att ungdomar lyssnar på rockmusik. Och vita barn som spelar svart musik bidrar till "bastardiseringen" av Amerika.
– Är detta sant? Självfallet inte. Om människor tror på det? Absolut.
Orden är Eric Nuzums. Han är den kanske främste amerikanske experten på ämnet censur av populärmusik i USA.
I sin nya bok Parental Advisory: Music Censorship in America berättar Nuzum om den långa och sorgliga historien av skivbränningar, förbud och nedslag mot populärmusiken. Nuzum menar att orsakerna har mindre att göra med innehållen, men desto mer om ras, klass och politik.
I spetsen för musikcensuren finns Parents Music Resource Centre, PMRC – som lyckades tvinga fram varningsetiketter på “anstötliga” skivor. Där finns också Christian Coalition, den federala handelskommissionen och den gigantiska skivbutikskedjan Wal-Mart – som kontrollerar en tiondel av den amerikanska skivmarknaden.
I boken beskrivs hur – trots USA:s image av individualism och frihet – en lång rad av artister från Beatles och Elvis Presley till Ozzy Osbourne och 2 Live Crew har hamnat i skottgluggen för de självutnämnda försvararna av den allmänna moralen.
1990 belades exempelvis ett 2 Live Crew-album med försäljningsförbud i sex delstater. Anledningen var att skivan ansågs vara obscen – främst på grund av låten Me So Horny (Jag är så kåt). Den som bröt försäljningsförbudet riskerade i Tennessee böter på upp till en miljon kronor, medan man i Florida riskerade att åtalas för grov brottslighet.
Nuzum hävdar att, i motsats till vad den allmänna opinionen tror, det inte finns någon absolut rätt till artistisk frihet i USA. Myndigheterna kan visserligen inte förbjuda musik om den inte lever upp till vissa kriterier för vad som är obscent – men den rätten har Wal-Mart. Vilket man dessutom ofta utnyttjar.
Wal-Mart vägrar att sälja någon musik som försetts med varningsetiketter. Det spelar ingen roll om etiketten hamnat där av misstag – vilket var fallet med Bizzy Bone som felaktigt anklagades för att uppmuntra till våld i skolorna. Men även när det misstaget rättats till vägrade Wal-Mart att sälja skivan. Detta eftersom Bizzy Bone rappar så fort att det är svårt att höra allt som sägs.
För dem som bor i storstäder är detta inget stort problem. Men om man bor på landsbygden kan man tvingas åka långt för att hitta en alternativ skivbutik som säljer den musik man är ute efter.
Resultatet innebär en hård press på artisterna och skivbolagen att få in sina skivor på hyllorna hos mainstreambutiker som Wal-Mart. Och det leder till självcensur av varierande omfattning.
– När affärsidén är att sälja skivor går det snabbt att börja kompromissa om artisternas integritet, säger Nuzum.
Och han tillägger att reglerna för vad som anses acceptabelt ofta är godtyckliga. Titeln på Nirvanas låt Rape Me, på albumet In Utero, ändrades på skivomslaget till Waif Me sedan Wal-Mart vägrat att sälja albumet. Men frasen fanns kvar, och hördes tydligt på låten.
Nuzum menar att det knappast är någon tillfällighet att tre av fem rapalbum bär den svartvita varningsetiketten med texten “anstötligt innehåll”, medan det bara gäller vart femte rockalbum.
Den ingrodda rasism som finns i USA påverkar frågan om vad som kan anses anstötligt. När rapmusiken bredde ut sig under 90-talet sjönk PMRC:s intresse för hårdrock och punk. Innerstadsmusiken blev istället den nya måltavlan.
– De tyckte att rapmusiken i sig var kvinnoförnedrande, och att den förordade våld och narkotika. De kunde inte förstå skillnaden mellan att sjunga om en fråga och att ta ställning för frågan, säger Nuzum.
– Medierna tillhandahöll rapmusiken som en syndabock för problemen i innerstäderna. Resultatet blev att amerikanerna blev oerhört känsliga för de ämnen som tas upp i den råa rapmusiken. Men så fort du kommer förbi språket och våldet är det i grund och botten frågan om politiska protestlåtar.
Den federala handelskommissionen höll nyligen ett möte om frågan huruvida nöjesindustrin, inklusive skivbolagen, ska kunna hållas ansvariga för att sälja “våldsamt material” till barn. 30 av de 35 artister som kommissionen listade som anstötliga eller för våldsamma var afroamerikanska.
(010515)
.
