010502 (IPS) – Världsbankschefen James Wolfensohn berömde i början av veckan Fidel Castros kommunistiska regering för att ha "utfört ett utmärkt arbete" när det gäller att bistå det kubanska folket med socialvård.
Uttalandet kom i samband med publiceringen av årets upplaga av bankens skrift Världsutvecklingens indikatorer, WDI. Enligt denna ligger Kuba före i stort sett alla andra fattiga nationer när det gäller statistik om hälsa och utbildning.
Den visar dessutom att Kuba lyckats förbättra sin position trots det fortsatta amerikanska embargot mot landet och trots att det sovjetiska stödet avslutades för mer än tio år sedan.
– Kuba har gjort ett utmärkt arbete i fråga om utbildning och hälsa, och jag skäms inte för att säga det, sa Wolfensohn.
Hans uttalanden visar på Världsbankens växande uppskattning för Kubas sätt att hantera sociala frågor, trots att landets ekonomiska politik snarast är motsatsen till den nyliberala politik som Världsbanken förordat under de senaste 20 åren.
En del av Världsbankens högre medlemmar går till och med så långt att de föreslår att andra utvecklingsländer borde studera Kubas politik.
– Det är på vissa sätt snarast en antimodell, säger Eric Swanson, programchef för Världsbankens utvecklingsgrupp, som sammanställt WDI.
Och Kuba är verkligen på många sätt ett levande bevis på att Världsbankens maxim att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för förbättrad livskvalité för de fattiga, är övervärderad.
Bortsett från Nordkorea är Kuba det enda utvecklingslandet som sedan 1960 aldrig fått den minsta hjälp, vare sig när det gäller rådgivning eller bistånd, från Världsbanken.
Öns ekonomi led svåra förluster efter att Sovjetunionens bistånd försvann, och man har fortfarande inte återhämtat sig. Den årliga tillväxten, som bland annat fått tillskott från ökande turism och begränsade utländska investeringar, har varit haltande.
Landets ekonomiska politik är överlag illa sedd av Världsbanken. Regeringen kontrollerar i stort sett hela ekonomin och utrymmet för privat företagsamhet är mycket litet. Regeringen subventionerar i stort sett allt och landets valuta är inte växlingsbar mot någon annan. Kontrollen över de utländska investeringarna är rigorös och reglerna ändras ofta och snabbt på grund av politiska motiv.
Men samtidigt har alltså siffrorna över de sociala framgångarna stigit, enligt WDI.
Spädbarnsdödligheten har sjunkit från 11 på 1 000 födslar 1990, till 7 år 1999, vilket är en siffra jämförbar med västerländska industrinationer.
Och enligt Jo Ritzen, Världsbankens vicepresident för utvecklingsfrågor, som besökte landet privat för några månader sedan, har siffran sjunkit ytterligare, och är nu nere på 6.
– Det är en otroligt låg siffra, på samma nivå som Spanien, säger Ritzen.
I jämförelse låg den genomsnittliga spädbarnsdödligheten på 30 av 1000 födslar i hela Latinamerika och Karibien år 1999.
På samma sätt har barnadödligheten för barn under fem år sjunkit från tretton till åtta av 1 000 under det senaste decenniet. I regionen är den siffran 38.
När det gäller antalet inskrivna pojkar och flickor i skolor är siffran i dag 100 procent, från 92 procent år 1990. Den siffran är högre än i USA, och klart över de 80 till 90 procent som de mer utvecklade nationerna i Latinamerika kan visa upp.
Kuba lägger stora summor på utbildningen, nästan dubbelt så mycket av bruttonationalinkomsten som andra latinamerikanska länder.
På varje lärare i lågstadiet fanns det i Kuba tolv elever år 1997, en siffra som ligger högt över andra utvecklingsländer.
Även när det gäller analfabetism bland ungdomar så ligger Kuba långt före andra latinamerikanska länder, Uruguay undantaget.
– Kuba lyckades få ner analfabetismen från 40 procent till noll inom loppet av tio år. Om Kuba visat att det är möjligt, så lägger det bevisbördan på dem som hävdar att det är omöjligt, säger Ritzen, som tidigare varit utbildningsminister i Nederländerna.
Kuba har också satsat en stor del av sina offentliga utgifter under 90-talet på hälsovård. Och antalet läkare per 1000 invånare, som ligger på 5,3, är den högsta siffran i världen.
Ritzen menar att de kubanska framgångarna antagligen inte kan överföras helt till andra fattiga länder, men menar samtidigt att dessa har en hel del att lära av Kuba.
– Man får hoppas att politiska barriärer inte hindrar att man använder Kubas exempel, säger han.
Men samtidigt menar Ritzen att Kubas framgångar inom dessa områden kanske inte kommer att hålla.
– När Castro lämnar scenen kommer människor att få större frihet att försöka nå en högre levnadsstandard. Det nuvarande kubanska systemet är å ena sidan mycket produktivt i sociala frågor, samtidigt som det inte tillåter människor möjligheter till ökat välstånd.
(010502)
.
