010208 (IPS) – Den latinamerikanska vissångerskan Chavela Vargas, 81 år, musa både till filmregissören Pedro Almodóvar och till sångaren och låtskrivaren Joaquín Sabina, tycker att den nya musiken är dekadent.
Vargas är en av de ännu levande artisterna från den mexikanska musikens guldålder, med namn som Pedro Infante, Javier Solís och José Alfredo Jiménez. Hon tycker att dagens nyproducerade musik ger uttryck för kreativ stagnation.
– Jag tycker att det nya millenniet är otrevligt, sa Vargas i sin födelsestad San Joaquín de Flores, två mil från Costa Ricas huvudstad.
Vargas berättar att hon ska spela in en skiva för att hedra den avlidna mexikanska målaren Frida Kahlo, och att hon planerar att återvända till scenen senare i månaden. Då ska Almodóvar introducera henne vid en konsert på Colón-teatern i Buenos Aires.
Det är den mexikanska ranchera-musiken som fört henne till de största scenerna i Europa och Latinamerika. Sångerskan, som har en repertoar på mer än 500 sånger, hävdar att det inte finns något nytt och unikt i den musik som görs idag. Faktum är att den är ett hot mot de seriösa artisterna, menar hon.
– Det beror på det nya millenniet. Det är något som hänt i kosmos, något utanför oss själva. Jag känner mig förändrad och jag tycker att andra människor också har förändrats.
– I yngre dagar har jag nog druckit 40 000 liter tequila, säger hon skämtsamt.
Men faktum är att hon inte har rört en droppe starkt på 12 år.
Vargas är född i Costa Rica men bodde under många i Mexiko. Hon blev något av en ambassadör för den latinamerikanska musiken, med mexikanska klassiker som “Macorina” och “La Llorona”.
Men dagens musik ger hon inte mycket för. Hon är mycket kritisk mot de artister som gör allt för att sälja sina skivor.
– När hade jag kunnat föreställa mig att uppträda på en brasiliansk scen endast iförd behå och trosor? Det är som att säga till publiken att jag inget kan och inget har att ge dem, därför tar jag av mig kläderna.
Hon nämner inga namn, men det är uppenbart att hon talar om Thalía, en av Mexikos mest populära artister just nu.
På 1940-50-talen skakade Vargas själv samtidens moraliska värderingar genom att bära långby
r.
Dagarna innan hon tog emot det stora korset från Isabel den katolskas orden, av Spaniens premiärminister José María Aznar i Madrid, opererades hon för en bristning i halspulsådern.
– När jag höll på att dö kändes det lugnt och angenämt. Jag sa till en vän att jag kände mig mycket kärleksfull.
Hon säger att hon inte förlorat något av sin rebelliska anda med åren utan fortfarande känner sig fri.
– Jag är som en märr utan en paddok.
I april ska hon än en gång sjunga på Zócalo, det stora torget i Mexico City.
Hon säger att hon inte vill bli ihågkommen för något annat än sina skivor.
Vargas, en stor beundrare av spansk kultur, lovordar filmskaparen Almodóvar och sångaren Miguel Bosé, som hon tycker är förtjusande människor som delar det de har med sina vänner och med de fattiga.
Hon kommer att fortsätta att sjunga så länge hon kan, och att njuta av sin personliga och professionella frihet.
Under de senaste åren har det skett framsteg i regionen, menar hon. Till dessa framsteg hör en större tolerans mot minoriteter exempelvis de homosexuella, som hon har fått ta emot kritik för att ha stött.
Vargas klagar på att regeringen i Costa Rica inte stödjer kulturen tillräckligt mycket. Hon tycker att landets presidenter saknar kulturell känsla och att de inte bryr sig om varken musik eller andra konstnärliga uttryck.
Hon beskriver sig själv som den “mest mexikanska av alla främlingar”. När hon dör vill hon inte att hennes kvarlevor ska ta emot hedersbetygelser på De sköna konsternas palats i Mexico, utan på en bar som alla som vill se henne kan besöka.
Vargas är djupt fascinerad av hinduisk filosofi, och hon vill att hennes aska ska spridas ute till havs, utanför hamnen i Veracruz i Mexico
– Jag vill spridas ut till sjöss, läng samma väg som Quetzalcoatl färdades.
(010208)
.
