001002 (IPS) – Krisen som har ödelagt Kuba de senaste tioåren har förändrat livet för invånarna radikalt, i synnerhet för de över 60. De gamla är den mest sårbara, och den snabbast växande gruppen i Kuba.
Även om ålderdomen har fört med sig stora oväntade framgångar för den handfull musiker som för några år sedan spelade in albumet Buena Vista Social Club, är de “gyllene åren” inte lika härliga för de flesta av Kubas äldre invånare.
Ibrahim Ferrer, en av de som var inblandade i Buena Vista Social Club-projektet, hade övergett musiken för att arbeta som skoputsare. Han säger att den nyvunna framgången gav honom livsglädjen tillbaka.
– Innan brydde jag mig inte om jag levde eller dog. Nu vill jag inte dö.
Men musikerna, som nu är kända som “superabuelos”, eller “superfarfädrarna” är bara ett isolerat fenomen.
– Otrolig tur, kommenterar Alba Aguirre, en 72-årig pensionär som hankar sig fram på sin pension, 100 pesos, ungefär 50 kronor, i månaden.
13,9 procent av Kubas 11,1 miljoner invånare är över 60 år gamla, och man räknar med att den siffran kommer att ha stigit till 16,5 procent år 2011.
Juan Carlos Alfonso vid den statliga statistikbyrån säger att Kuba kommer att ha en åldrande och krympande befolkning – med en medelålder på 42,4 år, om födsel- och dödstalen fortsätter vara låga, och den förväntade livslängden fortsätter att vara hög.
Det nationella institutet för arbetarnas hälsa varnar för att de sociala utgifterna kommer att växa kraftigt när de som föddes under baby-boomen som följde efter revolutionen 1959 blir gamla.
Även om priserna på vatten och el är låga, och regeringen subventionerar basföda, så räcker inte pensionen till för de som inte har någon annan inkomstkälla.
Alba Aguirre har aldrig haft några barn, och de familjemedlemmar som har emigrerat skickar bara mindre summor några gånger om året.
– Jag städar eller tvättar kläder åt grannarna, och så får jag mediciner från den katolska kyrkan, säger hon.
– På åttiotalet räckte mina 100 pesos längre. Jag var långt ifrån rik, men jag levde med värdighet. Nu har jag inte råd med någonting, säger Aguirre. Hon menar att bristen på pengar är det största problemet.
– Doktorn är gratis och jag får hjälp av grannarna när de vet att jag inte har något att äta, men det är inte lätt att känna att man inte kan försörja sig själv, särskilt när man känner att man fortfarande kan vara till nytta.
Aguirre säger att hon inte ens vill höra talas om de små regeringsstödda familjerestaurangerna, eller soppköken, som öppnades 1997 för att erbjuda mat åt de fattiga.
Hon säger att hon skulle förlora sin värdighet om hon skulle behöva gå till ett soppkök för att få mat.
(001002)
.
