000502 (IPS) – "Lång natts färd mot dag" är en dokumentär om hur en nation lägger ett mörkt förflutet bakom sig. Genom fyra separata öden vill filmarna Frances Reid och Deborah Hoffman visa hur människor med sanningens hjälp lägger hatet åt sidan och går vidare.
Den första berättelsen handlar om anti-apartheidaktivisten Amy Biehl från USA som 1993 höggs ihjäl av fyra unga, svarta sydafrikaner utanför Kapstaden.
Fyra år efter mordet följde dokumentärfilmarna hennes föräldrar på deras resa till Sydafrika där de deltog vid amnestiförhandlingarna för hennes dömda mördare.
Förhandlingen leddes av Sannings- och försoningskommissionen som bildades 1995 för att ge selektiv amnesti till människor som begått brott under apartheidtiden, i utbyte mot att de sanningsenligt erkände sina brott.
Till mångas förvåning motsatte sig Biehls föräldrar inte amnesti för dotterns mördare, och alla fyra frigavs.
Filmen “Lång natts färd mot dag” spelades in under två år och åtta resor till Sydafrika. Den har bland annat vunnit filmens fredspris vid Berlins filmfestival och den gyllene spiran vid San Franciscos internationella filmfestival.
– Vi hörde först talas om sanningskommissionen på bilradion en regnig dag. Vi hörde om det som hände i Sydafrika, hemska detaljer, säger Deborah Hoffman.
– Jag blev överväldigad av att ett helt land beslutat sig för att avtäcka det förflutna och sedan säga “hur ska vi läka såren och gå vidare?”.
Med en 35 millimeters-kamera och en privat donation på cirka 90 000 kronor gav de sig iväg för att skildra en handfull av de cirka 10 000 amnestifall som förts fram inför Sanningskommissionen.
De som begått brott under apartheidregimen, vare sig de stödde regimen eller kämpade emot den, kunde ansöka om amnesti inför kommissionen. Annars riskerade de att åtalas.
En av regimens hantlangare, Eric Taylor, före detta medlem i den sydafrikanska säkerhetspolisen, ansökte om amnesti för mord. Taylors vittnesmål från 1998 skildras i filmen.
Han berättar hur han och andra medlemmar i säkerhetsstyrkan 1985 mördade fyra svara anti-aphartheidaktivister.
Filmen följer Taylor och änkan efter en av de män han mördat, Nomonde Calata, under rättegången och ett år efter. Taylor vill ha förlåtelse av de mördades familjer för att kunna gå vidare med sitt liv.
Ärkebiskop Desmond Tutu, ordförande för sanningskommissionen, säger i filmen att fall som dessa, där brott från det förgången öppet diskuteras, är det första viktiga steget i en läkningsprocess.
– Processen handlar om att få fram sanningen så att vi kan börja läkningen – och så att vi vet vad vi ska undvika i framtiden. Brottslingarna kommer inte undan. De måste öppet erkänna i det starka ljuset från TV- kameror att de utfört dessa avskyvärda dåd. Det är ganska hårt, säger han.
Filmens regissör Frances Reid tror att offentliga bekännelser kan vara en lösning också i andra delar av världen. I USA skulle han vilja se en slags Sanningskommissioner om brotten mot ursprungsbefolkningen och mot de svarta under slaveriet.
Och flera stater har faktiskt hört av sig och vill att kommissionärer från Sydafrika ska komma till exempelvis Nordirland, Bosnien och Mellanöstern för att hjälpa till med liknande kommissioner.
Ansökningstiden för amnesti har gått ut, men än idag behandlas hundratals fall av Sanningskommissionen. Av de fall som beskrivs i dokumentären är det bara Amy Biehls mördare som har givits amnesti.
(000502)
.
