000428 (IPS) – På morgonen den trettionde april 1975kör en amerikansk jeep mellan två brinnande stridsvagnar på ThiNghe-bron över floden Saigon. På jeepen, som tagits från de flyende sydvietnamesiska styrkorna för några veckor sedan, sitter den nordvietnamesiska infanteristen Nguyen Huy Hoang.
När jeepen kör in i den besegrade staden slås Hoang av tystnaden som vilar över gatorna.
Han sitter bredvid sin befälhavare, med sin AK-47 i ett stadigt grepp, och jeepen kör mot presidentens palats. Där skulle han senare eskortera den hastigt utnämnde statschefen över Sydvietnam, general Duong Van Minh, när han annonserade den slutgiltiga vapenvilan.
När de anländer till palatset är det ett märkligt lugn som utgör bakgrunden till Hoangs känsloflöde. Upprymdheten över segern, en känsla av ödmjukhet som vittne till en historisk händelse, och framför allt – darrande nerver. Han sitter ner tillsammans med sina kamrater och röker en cigarett under tystnad. Trollsländor surrar i luften.
Tjugofem år senare, tjugofem år efter segern som innebar slutet på vietnamkriget, är staden, som idag heter Ho Chi Minh-staden, inte längre bekant med tystnaden.
Efterkrigstiden, som var en period av fattigdom och repressivt styre i sovjetisk stil, har följts av mer än ett årtiondes marknadsreformer. Stegvis har Ho Chi Minh-staden blivit vad den innerst inne alltid har varit – ett pulserande affärscentrum.
Internationella hotell dominerar stadens konturer, och gatorna fylls av motorcyklar. Hanoi, huvudstaden i norr, har bevarat något av sin traditionella stramhet, men i Ho Chi Minh-staden, vars per capita-inkomst är dubbelt så stor som Hanois, samexisterar avgaser, smuts, neon och sorglös konsumtion.
De förändringar som staden har gått igenom de senaste 25 åren visar hur långt de flesta vietnameser känner att de har kommit från kriget. De flesta som är tillräckligt gamla att minnas blickar hellre framåt än uppehåller sig vid det förflutna.
– Nu är folk på jakt efter det goda livet, alla jagar efter pengar. Kriget är över för oss. För mig också, säger Trinh Cong Son, en av södra Vietnams mest kända låtskrivare.
Son stannade kvar i Vietnam när hela hans familj flydde till USA innan kriget tog slut. Han liknar Vietnam vid en fotbollsplan som supermakterna valt ut för att spela på.
Men det är en förklaring som de flesta nordvietnameser som deltog i kriget aldrig skulle acceptera. För dem handlade “det amerikanska kriget” om att värna sig mot den sista i en lång rad av utländska invasioner.
Bao Ninh, som har skrivit den uppskattade romanen “Krigets sorg”, minns den glöd som nordvietnameserna förde kampen med.
– Vid den tiden brydde människor sig inte om personliga förmåner eller belöningar, de tänkte bara på det slutgiltiga målet – att besegra amerikanerna. De kunde inte vara lyckliga så länge en utländsk makt styrde över dem.
De flesta som var med om “befrielsen” 1975 talar om en överväldigande känsla av stolthet som blandades med sorg över dem som inte kunde vara med och fira segern.
Men segern förde aldrig med sig allt det som många hoppades på.
Bui Tin var journalist och slogs för nordvietnameserna under kriget. 1991 flyttade han till Frankrike, desillusionerad av den regim som han hade kämpat för sedan 1945. I sina memoarer skriver han att den “segerrusiga” regeringen snart blev arrogant.
“Den nationella försoningen, som hade varit en hörnsten i politiken innan segern, ersattes av beskyllningar och motbeskyllningar”, skriver Bui Tin.
Alla sydvietnameser som hade haft något att göra med den tidigare regimen skickades iväg för “omskolning”, en grym process med påtvingat arbete och politisk indoktrinering.
Senare drevs tusentals människor på flykt av fattigdom och diskriminering. De gav sig iväg på riskfyllda resor i bräckliga båtar.
Premiärministern Pham Van Dongs uttalande -“att föra krig är enkelt, men att leda ett land är väldigt svårt” visade sig vara smärtsamt riktigt när Vietnam kastades in i en ekonomisk kris på 1980-talet. Stödet från Sovjetunionen minskade, och tillsammans med den katastrofala kollektiviseringen av jordbruket ledde det till att landet hotades av massvält.
Marknadsorienterade reformer har gjort mycket för att höja levnadsstandarden, men per capita-inkomsten är fortfarande inte mer än 370 dollar (3250 kronor) per år.
Hoang säger att många av de kamrater som firade segern framför palatset för 25 år sedan idag hankar sig fram som frisörer på trottoaren, eller kör motorcykeltaxi.
Och det finns inga storstilade planer på att fira jubileet i Ho Chi Minh-staden. Å ena sidan missar kommunistpartiet aldrig en chans att använda kriget som en trofé över sina egna framgångar. Men å andra sidan vill regeringen gärna locka till sig bistånd och utländska investeringar, som ofta kommer från de tidigare fienderna. Regeringens attityd präglas ofta av en önskan om att låta det som skett vara glömt.
För majoriteten av vietnameserna är det inte någon stor besvikelse att man väljer att tona ned firandet.
Landets unga bryr sig mer om att upprätthålla samma materiella standard som i andra länder i regionen, än att se tillbaka på de mörkare tiderna. Många, även de som föddes kort efter krigsslutet, vet inte ens vilket år det tog slut.
När allt kommer omkring så är Vietnam ett land som vill lägga kriget, som tog livet av tre miljoner vietnameser, bakom sig.
(000428)
.
