000104 (IPS) – En grupp kurdiska kvinnor som tröttnat på att begrava sina familjemedlemmar har startat en kampanj för att få ett slut på den väpnade konflikten i Turkiet. En konflikt som krävt tiotusentals kurdiska och turkiska liv.
– Varför ska våra söner gå upp i bergen och dö och lämna livet bakom sig?, säger Asiye Turhalli, en kurdisk kvinna som idag bor i Istanbul.
Turhalli kommer från Diyarbakir i sydöstra Turkiet som är centrum för det kurdiska upproret mot den turkiska centralmakten i Ankara. Hon tvingades fly sitt hem eftersom hon trakasserades av militären. Turhalli ansattes på grund av att de flesta av hennes sex barn gått med i den kurdiska befrielsekampen på ett eller annat sätt.
Turhalli är idag 48 år och har gått med i rörelsen “Fredsmödrarna” som startades redan 1997, men som fick nytt liv i samband med rättegången mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan.
– Vi har bildat rörelsen för att visa upp vad mödrarna till kurdiska krigsoffer går igenom och för att arbeta för freden, säger Rahime Ozcelik, en av rörelsens taleskvinnor.
– En del av ultranationalisternas propaganda är att visa upp turkiska “martyrmödrar”. De framträdde till exempel under rättegången mot Öcalan och det har fått oss att trappa upp vår kamp för fred, säger hon.
Hon syftar på den grupp “martyrmödrar”, vilkas söner dödats i sydvästra Turkiet, som dagligen demonstrerat utanför domstolen under rättegången mot PKK-ledaren med krav på att han avrättas för att hämnas deras söner.
Det 15-åriga inbördeskriget i Turkiet har tagit omkring 30 000 liv, 5 555 av dem medlemmar av den turkiska säkerhetsstyrkorna och bygarderna och omkring 20 000 kurdiska PKK-medlemmar och resten civila, främst kvinnor och barn.
Turhalli förlorade sin son 1990.
– Han var bara 21 år gammal när han dödades i provinsen Bingol. Han studerade medicin vid universitetet i Ankara, säger hon.
– Jag hade önskat att mina döttrar blev sjuksköterskor och min son läkare eftersom jag ständigt felbehandlades av de turkiska läkarna på grund av att jag inte förstod deras diagnoser och råd på turkiska, säger hon.
– Under sitt första år på universitetet tvingades han flytta ut från studentkorridoren efter påtryckningar från ultranationalister. Han flyttade då till en privat lägenhet. Sedan på sitt tredje år försvann han. Bara ett år senare kom en man och informerade oss om att han var död, berättar hon.
Hennes son, Aziz, hade dödats tillsammans med sju andra kurder i en sammandrabbning med de turkiska beväpnade styrkorna. Sju av deras kroppar, däribland Aziz, var försvunnen. Familjen letade i månader i bergen och fann slutligen hans förmultande kropp. Även en av Turhalli döttrar har dödats i konflikten och hennes kropp är fortfarande försvunnen.
– Efter mina två barns död ökade påtryckningarna på mina övriga döttrar enormt. En efter en flydde de och jag vet fortfarande inte var de finns. Och till slut flyttade jag och min man och vår yngsta dotter till Istanbul, säger hon.
– Mina grannar vet att jag är kurd, men de tror att jag har flyttat hit för att uppfostra min dotter i Istanbul, de vet inte den sanna historien.
Turhalli är missnöjd med de turkiska politikernas löften om att stoppa kriget. Hon säger att de inget riskerar själva, eftersom de skickar de fattiga att dö i striderna.
– Jag har förlorat mina barn och utstått enorma påtryckningar men jag gör ingen skillnad mellan turkar och kurder. Vi är alla människor och bör behandlas jämlikt. Jag önskar att vi arbetade hand i hand med de turkiska mödrarna, säger hon.
Fredsmödrarna samlar omkring 500 kurdiska kvinnor i Diyarbakir, Adana, Izmir och Istanbul. De organiserar demonstrationer, diskussioner och ger ut tidskrifter för att skapa debatt och öka medvetenheten bland folket.
– Vi önskar att vi kunde lita på den turkiska staten. Vi vill utarbeta en lösning i samarbete med staten, säger rörelsens taleskvinna Rahime Ozcelik.
– Man kan inte skapa fred under press. Vi vill att de som tvingats fly ska tillåtas återvända till sina hem och att kurdiska ska användas som undervisningsspråk, säger hon.
(000104) .
