991202 (IPS) – Den nationella pressen håller på att gå under i konkurrensen med den internationella, kommersiella mediasektorn, vars huvudsakliga uppgift tycks vara att främja det internationella kapitalets intressen, enligt flera mediaforskare.
Flera medieanalytiker varnar för att en sådan utveckling undergräver yttrandefriheten och minskar mångfalden av åsikter som kommer fram i media. Den fattiga majoriteten riskerar att tystas.
Nio mediejättar har i realiteten redan kontroll över nyhetsindustrin och producerar, tillsammans med omkring 40 små samarbetspartners, de flesta av världens tidningar, tidskrifter, böcker, filmer och tv- och radioprogram.
– Vissa aspekter av det växande kommersiella mediesystemet är inte bara negativa, säger Robert McChesney, professor vid Institutet för kommunikationsforskning vid Universitetet i Illinois.
– Ibland förmedlar den antirasistiska, antichauvinistiska eller antiauktoritära budskap som kan vara välkomna i de mer förtryckta hörnen av världen. Men vid närmare granskning visar sig systemet vara minimalt intresserat av journalistik eller offentliga frågor, utan tjänar affärslivet och den övre medelklassen. Det ger prioritet till de få ämnen det är bra på, som sport, lätt underhållning och actionfilmer, säger Robert McChesney.
I sin bok “Rich Media, Poor Democracy” skriver Robert McChesney att hela systemet är genomsyrat av “hyperkommersialism”. Konsumtion, klasskillnader och individualism ses som naturligt, medan politisk aktivitet, medborgarrätt och aktiviteter som motarbetar marknadskrafterna marginaliseras.
Ytterst få människor i världens huvudstäder har aldrig hört talas om CNN, Walt Disney eller Sony. De nio största koncernerna är General Electric, Sony, AT&T/Liberty Media, Disney, Time Warner, News Corporation, Viacom & Seagram och tyska Bertelsmann.
Världens första globala nyhetskanal på TV, CNN International, sänder i över 200 länder med hjälp av satellitteknologi. Den sänder redan på spanska och planerar sändningar på hindi, franska, japanska och arabiska. Kanalen ägs av Time Warner, som 1998 rankades som världens största medieföretag med en årlig inkomst på 250 miljarder kronor.
Före medieexplosionen i slutet av 1980-talet bestod nationell media oftast av lokal- eller statsägd radio, TV och dagstidningar, speciellt i utvecklingsländerna.
– Då debatten kring sammanslagningar, övertaganden och korsägande började, trodde många att Internet, som ett nytt demokratiskt medium, skulle krossa mediejättarnas monopol, säger McChesney. Senare utveckling har dock visat att samma företag också håller på att ta över Internet.
I september i år ingicks världens största mediefussion då ett av världens största underhållningsbolag, Viacom, gick samman med en annan stor aktör, CBS. Viacom äger eller har intressen i Blockbuster, MTV-Networks, Paramount Pictures, 19 TV-bolag, däribland UPN och National Amusments Incorporated, ett företag som driver runt 1 300 biografer i USA, Storbritannien och Sydamerika.
CBS äger CBS Television och Infinity Broadcasting Corporation. Sju av företagets 15 TV-stationer ligger på marknadens tio-i- topplista, medan Infinity driver 163 radiostationer.
– Denna spännande sammanslagning skapar ett ledande bolag inom medieindustrin, ett redskap för dynamisk tillväxt och solid inkomst för aktieägarna i framtiden, sa Viacom-chefen Sumner Redstone.
– Denna formidabla mediejätte markerar början på en ny era av explosiv tillväxt hemma och ute i världen, tillade han.
Kritiker fruktar att marknadens inflytande över de nya medieorganisationer gör att de styrs av rena vinstmotiv. Hur kommer till exempel fattiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika att bevakas och skildras av dessa globala bolag? Världen har lämnat den idealistiska uppfattningen från 1970-talet bakom sig som gick ut på att introducera en ny informations- och kommunikationsordning i världen och ge större uppmärksamhet åt länderna i syd.
I dagens ensidiga, kommersiellt drivna värld saknas en debatt om följderna av sammanslagningar och monopol för mångfalden inom media, för demokratin och ansvaret, speciellt vad det gäller utvecklingsländerna.
– Finansmarknaderna har talat. De har rikt belönat vissa mediefussioner och gjort aktörerna- däribland journalisterna – lyckliga, skriver Tom Goldstein, dekanus vid journalistutbildningen vid Columbia-universitetet, i en essä för facktidskriften Online Journalism Review.
– Gå in i entrén till en stor dagstidning i dag och det är troligt att du konfronteras med den senaste börsnoteringen för tidningens ägare, säger Goldstein.
Dessa mäktiga medier finns inte bara i de i-länderna. Clarin i Argentina, Globo i Brasilien, Televisa i Mexiko och Venezuelas Cisneros Group finns bland världens 70 största mediegrupper. I likhet med sina större rivaler, pressar också dessa på för att komma in på regionala marknader, enligt McChesneys bok.
Vissa nationer håller dem dock på avstånd hittills. De nordiska länderna, Brasilien, Mexiko, Sydafrika, Sydkorea och en rad andra fortsätter att subventionera sin egen lilla filmindustri. De fanns bland de omkring 20 länder som förra året möttes i Ottawa, Kanada, för att hitta ett sätt att inte låta makteliten i Hollywood ödelägga den inhemska filmindustrin. Ett av förslagen som konferensen godkände var att se till att Världshandelsorganisationen, WTO, som arbetar för frihandel, håller sig borta från kulturen.
(991202)
.
