991123 (IPS) – Det går långsamtmed jämställdheten i Afrika, och den politiska viljan tillförändring saknas. Det påpekar Afrikas inflytelserika kvinnorörelse i en rapport som presenteras inom kort.
Den sjätte regionala Afrikanska kvinnokonferensen äger rum i Etiopiens huvudstad Addis Abeba den 22-27 november. För första gången deltar icke-statliga organisationer och regeringsrepresentanter på lika villkor på samma konferens. Tidigare har organisationerna fått hålla ett parallellt forum.
Till konferensen presenterar de icke-statliga organisationerna ett utkast till en rapport som många tror blir mycket starkt kritisk mot de afrikanska regeringarna. På den afrikanska kontinenten där de flesta demokratier ännu är unga, är det just organisationerna som är regeringarnas enda källa till opposition.
– Vi är de grupper som får regeringarna att ta sitt ansvar, speciellt på den här kontinenten, säger Sarah Longwe, ordförande i kvinnoorganisationen Femnet.
Väpnade konflikter, globalisering och frånvaron av politisk vilja har inneburit att förbättringen av kvinnors villkor har gått mycket långsamt. Fattigdomen har ökat, flickor slutar skolan i ökande antal och arbetslösheten har ökat bland kvinnor.
Det värsta, enligt rapporten, är våldet mot kvinnorna. Istället för en stadig nedgång, har förekomsten och typen av våld mot kvinnor blivit allt grövre. I rapporten kan man läsa om “fler kvinnomord, syraattacker, rituella mord, gruppvåldtäkter, bortrövande, slaveri, rituella våldtäkter, sexuellt slaverià” Listan är lång, och förstärker organisationernas påstående att utvecklingen går åt helt fel håll.
Regeringarna har gjort bra ifrån sig bara i enstaka fall, även om vissa länder har vidtagit åtgärder för att öka kvinnors representation i den politiska livet. Tre afrikanska länder – Sydafrika, Mozambique och Seychellerna – finns alla med på den globala tio-i-topp-listan på flest kvinnor i parlamentet.
Majoriteten av de afrikanska staterna står bakom konventionen om Utrotandet av alla sorters diskriminering mot kvinnor, Cedaw. Många länder har aktionsplaner och de flesta har fått ordning på språkbruket. De refererar exempelvis inte längre enbart till “män” i sin lagstiftning.
Oturligt nog stannar handlingen mest på papper och syns inte i praktiken.
– Det har varit en del perifera framgångar, sammanfattar Sarah Longwe och tillägger att det tyvärr inte gäller ansträngningar för att stärka kvinnors ställning, eller få slut på våld och fattigdom.
(991123)
.
