990809 (IPS) – Omkring 1,2 miljarder fattiga i utvecklingsländerna måste betala i genomsnitt tolv gånger merför vatten än sina rikare medborgare. Avskurna från det allmänna vatten- och avloppssystemet tvingas de fattiga köpa vatten i dunkarfrån lastbilar. Vattnet är ofta infekterat och sprider sjukdomar somdödar fyra miljoner människor årligen.
Det är orättvist, men betyder också affärsmöjligheter för några, säger Världens Vattenkommission inför 2000-talet, som höll möte i Stockholm i helgen för att diskutera metoder för att skaffa fram de mellan 250 miljarder och 290 miljarder kronor som krävs årligen för att säkra vattenförsörjningen i hela världen till år 2010.
De fattigaste länderna kan inte själva skaffa medlen, inte ens med internationell hjälp, för att finansiera en sådan utveckling. De måste därför vända sig till transnationella företag och andra investerare, säger kommissionen i en förklaring.
Det finns dock ett stort motstånd mot en kommersialisering av vattenförsörjningen på flera håll. I Paraguay hotar statligt anställda med generalstrejk om myndigheterna förverkligar sin plan på att privatisera vattenverket. Flera statligt ägda företag har tidigare privatiserats utan framgång. Världsbanken är dock missnöjd med förverkligandet av privatiseringarna i landet och har frusit utbetalningen av ett lån på 370 miljoner kronor till Paraguay.
Franska vattenföretag har mött ilska hos argentinare för att de där höjt priserna över den avtalade nivån. Bolagen hotar nu med att stänga av vattnet om människor inte betalar sina vattenräkningar.
I Sydafrika protesterar många mot de planer på privatisering av vattenförsörjningen som finns, eftersom man har dåliga erfarenheter av privatisering av andra samhällstjänster, bland annat sophämtningen.
Privata företag har kommit in på utvecklingsländernas vattenmarknader under de senaste tio åren med mycket blandat resultat. I dag betalar fattiga i huvudstaden Abidjan i Elfenbenskusten fem gånger så mycket för privat vattenförsörjning än för offentlig. I Dhaka i Bangladesh betalar de 25 gånger mer och i Kairo i Egypten 40 gånger mer, enligt Världens vattenkommission.
– Det är så dyrt att de bara har råd att köpa några koppar med vatten, inte de 40 liter som behövs för det dagliga behovet, säger en av kommissionens rådgivare, Arienne Naber.
Hon vill tydliggöra myndigheternas ansvar när det gäller att skydda offentliga intressen från privata investerares krav på skattefördelar och garantier för oreglerade priser.
Privatiseringsförespråkarna anser att myndigheterna inte längre förmår finansiera vattenförsörjningen och infrastrukturen som krävs, och därför är tvingade att sälja.
De nationella bidragen till Världsbankens vattenprojekt har minskat från ett genomsnitt på 34 procent i slutet av 1980-talet till omkring tio procent i början av 1990-talet, enligt Naber. Hon menar att den förlusten måste täckas av ökade privata investeringar.
Men kritiker menar att behovet av privatisering är en konsekvens av felaktiga prioriteringar från myndigheternas sida, förvärrade av skuldkrisen i utvecklingsländerna.
– Myndigheterna har tvingats spendera mer pengar på att amortera lån och mindre på offentliga projekt, säger Brendan Martin, som skrivit boken “I offentlighetens intresse? Privatisering och reformer i den offentliga sektorn” 1993.
Han menar att ekonomisk nedgång, strukturanpassningsprogram och andra problem har undergrävt lokala myndigheters förmåga att leverera bra offentlig service till befolkningen. Samtidigt har en grupp transnationella företag stärkt sin position genom att överta de tjänster som kan skötas privat.
(990809)
.
