Rio de Janeiro, 201027 (IPS) – De långa torrperioder som återkommande drabbar en stor region i nordöstra Brasilien har historiskt lett till stor förödelse för regionens småbönder. Men så är det inte längre.
Förr dog människor till följd av torka i Brasiliens nordöstra halvtorra region. Men i samband med den mycket omfattande och långvariga torrperiod som drabbade området mellan 2011 och 2018 dog ingen av hunger – och bristen på nederbörd utlöste heller inte några plundringar, blodiga konflikter eller någon massemigration söderut.
Det hänger samman med utbyggnaden av den sociala satsningen Bolsa Familia och att fler äldre småbönder numera erbjuds pension, samt andra program som är inriktade på att stötta de mest sårbara i en region som är lika stor som Bolivia och har 27 miljoner invånare.
Men en annan avgörande orsak var den satsning som genomförts för att befolkningen lokalt ska kunna lagra den lilla nederbörd som faller i vattentankar. Utan den hade torkan med stor sannolikhet skördat många fler offer.
Sammanlagt har över en miljon vattentankar, varifrån vatten samlas in från tak, med tiden installerats i regionen. Det har kraftigt ökat tillgången på dricksvatten. Visserligen tömdes många av de 16 000 liter stora tankarna under den ovanligt långa torkan, men systemet var ett mycket viktigt komplement till distributionen av vatten med hjälp av tankbilar.
Satsningarna på att lagra vatten var även mycket viktigt för att produktionen av mat skulle kunna fortgå på många av de 1,7 miljoner familjejordbruk som bedrivs i regionen.
Samtidigt uppger det lokala nätverket ASA, som består av ett stort antal organisationer, fackförbund och sociala rörelser, att mer kan göras. Enligt ASA finns det fortfarande närmare 800 000 småjordbruk i regionen som är i behov av vattentankar som kan användas för bevattning av åkrar i samband med torrperioder.
Det var nätverket som stod bakom initiativet med en utbyggnad av lagringstankar, något som sedan förvandlades till en statlig satsning av den dåvarande regeringen 2003.
Programmet bygger på en lösning som tar hänsyn till de naturliga förutsättningarna i regionen. Detta till skillnad från tidigare satsningar på storskaliga projekt som i första hand gynnat de stora jordägarna, och inte de som drabbas värst av torkan –landsbygdsbefolkningen som bor mer utspritt.
