Johannesburg, 030127 (IPS) – Just nu pågår två parallella toppmöten – Världsekonomiskt forum i Davos, Schweiz, och World Social Forum, i Porto Alegre i Brasilien. Det sociala toppmötet startade som ett motmöte till Davos, där ledarna för världens ekonomiskt starkaste länder och företag möts. I Sydafrika ett land med enorma skillnader mellan rika och fattiga – finns element av både Davos och Porto Alegre.
Major Parkie representerar Porto Alegre. Han är en av cirka en miljon sydafrikaner som arbetar inom den informella sektorn, utan anställning och trygghet. Han tvättar bilar i affärscentret Rosebank där många stora företag har sina kontor – representanter för Davos – men får inte del av den världens vinster.
Parkie hade en gång i tiden ett heltidsjobb i ett garage i Soweto, en fattig förstad till Johannesburg, men blev av med jobbet efter en olycka. Nu tjänar han mellan 30 och 70 rand per dag, ungefär lika mycket i kronor, på att tvätta bilar. Han längtar efter ett riktigt jobb med en fast lön som skulle ge honom och hans familj trygghet.
– Det är bättre att få lön i slutet av månaden, även om lönen är liten, säger han.
President Thabo Mbekis stora utmaning är att minska klyftorna i Sydafrika, att få de två världarna att mötas genom att skapa fler jobb och öka den sociala tryggheten, menar progressiva betraktare.
Men aktivister som Andile Mngxitama och Ann Eveleth på den Nationella mark-kommittén anser att det sydafrikanska ledarskapet har valt fel väg genom att föra en nyliberal politik.
Ett led i den politiken har varit att de senaste fem åren minska statens utgifter för att kunna betala av statsskulden. Idag säger regeringen att betalningarna på skulden utgör en mycket mindre del av BNP än tidigare och menar att det nu gör det möjligt att satsa på social service.
Regeringen har också följt Världsbankens råd vad att göra tjänster som vatten och el kostnadseffektiva. Det har lett till att många fattiga har blivit utan service menar aktivisterna.
För att ta Parkie som exempel så får han fortfarande gratis vatten men måste betala för elen, vilket han inte alltid har råd med. Det gör att han är en av de fattiga som har haft otur eftersom tio miljoner människor periodvis har blivit utan vatten mellan 1994 och 2002, enligt Human Sciences Research Council. Under samma period har sju miljoner nya abonnenter fått tillgång till vatten, vilket gör att utvecklingen har gått åt fel håll, menar aktvisterna.
Det alternativa informations- och utvecklingscentret AIDC ifrågasätter också vad åtgärderna har fått för följder för el-konsumtionen och tillgången till el i landet. Fler människor ansluts till elnätet varje år men en rapport från AIDC visar att förbrukningen har minskat vilket skulle kunna bero på att många människor inte har råd med elen.
Regeringen är medveten om problemet och har lovat att fattiga ska få gratis tillgång till basbehovet av el och vatten, men förändringarna har hittills gått långsamt.
Mbeki har lovat att nästa tioårsperiod ska ägnas åt fattigdomsbekämpning.
Anledningarna till det är flera. En är forskning från det statliga statistikkontoret som visar att de flesta svarta sydafrikaner har blivit fattigare de senaste tio åren på grund av arbetslösheten.
Fackliga ledare utanför regeringen menar att privatisteringsprogrammet har ökat arbetsbristen genom att tidigare helt statliga företag som teleföretaget Telkom, energibolaget Eskom och transportföretaget Transet har avskedat tusentals arbetare för att bli mer kostnadseffektiva.
Samtidigt har jobb försvunnit när företag har gått ihop, staten har minskat antalet anställda och hela den sydafrikanska ekonomin är på väg från tillverkning till service.
För att klara omställningen behövs ett starkare socialt skyddsnät och välfärdssystem, säger nu företrädare för regeringen.
En som väntar på de förändringarna är Caroline S'Thembiso som säljer tidningen Homeless Talk i Johannesburg. Hon saknar tillräckligt med utbildning för att kunna få ett jobb i den nya ekonomin – på grund av apartheidsystemets diskriminerande utbildningssystem. Hon och hennes tre barn tvingas spendera sina dagar på gatan för att försöka få in småpengar och de bor i ett skjul i Soweto.
Hon hämtar vatten från en kran i området och har ingen spis eller el. Trots det anser hon att regeringen är “ok”. Hon får exempelvis barnbidrag på cirka 120 kronor i månaden för sitt yngsta barn, säger hon.
I undersökning efter underökning säger sydafrikaner som S'Thembiso att de längtar efter en förändring men också att de litar på att regeringen har goda intentioner. För Mbeki är utmaningen nu att leva upp till medborgarnas förtroende och minska klyftan mellan den rika och fattiga världen i Sydafrika.
