990715 (IPS) – I Nepal finns över 95 000 bhutanesiskaflyktingar. Det är nästan tio år sedan de kastades ut från sitthemland och deras framtid är fortfarande oklar.
Nyligen bildades ett kvinnoförbund bland flyktingarna. 50 kvinnor i förbundet tog bussen till Kathmandu för att klaga över sin situation inför det sydasiatiska förbundet för regionalt samarbete, SAARC.
De vänder sig i sitt skriftliga klagomål till regeringscheferna i organisationens sju medlemsländer, däribland Bhutan.
Flyktingarna uppmanar den nepalesiska regeringen att avluta de bilaterala samtalen med Bhutan och begär att det internationella samfundet hjälper till att lösa flyktingproblemet.
“Vi anser att det är en moralisk plikt för länderna i SAARC att se till att en grupp människor inte skadas av en annan på etniska, politiska eller rasistiska grunder” skriver man och påpekar att samhällena i SAARC-nationerna är multietniska och att sådan politik skulle få katastrofala följder i regionen.
“Lösningen på problemet handlar om att förmå den bhutanesiska regeringen att ta tillbaka sina medborgare. Flyktingproblemet är inte längre en bilateral fråga, eftersom det omfattar tre länder. Bhutan som utvisat sina medborgare, Indien som varit transitland för flyktingarna och Nepal som tagit emot dem”, står det i skrivelsen.
1988 beslutade den bhutanesiska ledningen att visa ut alla invånare som inte kunde bevisa att de levt i kungadömet i över tre årtionden. Detta för att bevara landets buddhistiska särart.
Lhotsamperna, ett hinduiskt folk som talar nepali, saknade i stor utsträckning identiteshandlingar som bevisade hur länge de levt i Bhutan och därför utvisades tiotusentals, däribland regeringstjänstemän.
Majoriteten av flyktingarna lever i åtta läger som drivs av FN:s flyktingkommissarie, UNHCR. De lever på matransioner som kommer från FN och andra biståndsorganisationer.
Deras förfäder uppmuntrades att bosätta sig i södra Bhutan efter kriget med Storbritannien 1864 -1865. Men den buthanesiska regeringen anser att de är ekonomiska invandrare.
Nepal och Bhutan har genomfört flera samtalsrundor på ministernivå sedan juni 1993 men ingen av dem har givit något resultat. De senaste samtalen genomfördes i Kathmandu i januari.
Flyktingarna säger att först när Indien, som gränsar till både Nepal och Bhutan, börjar sätta press på regimen i Bhutan kommer något att hända. Bhutan är nämligen beroende av handelsförbindelserna med sin stora grannstat.
Men medan Bhutan vägrar ta tillbaka flyktingarna och Indien inte vill lägga sig i är flyktingarnas framtid osäker. Förutom de 97 000 flyktingar som befinner sig i Nepal finns ytterligare 20 000 i Indien där de lever utan flyktingstatus och stöd.
Den bhutanesiska regeringen håller därtill på att förflytta människor från norr och öst till det land som flyktingarna kommer från, vilket ökar oron för deras framtid.
– Vi har levt där i generationer. Bhutan är vårt hem, och vi har rätt att återvända, säger Gayatri Diyalo, tvåbarnsmor.
Enligt flyktingarna har situationen i lägren försämrats de senaste åren.
– Resurserna krymper. Vi måste göra mer idag med samma summa pengar, säger Bernard Quah, representant för UNHCR-Nepal.
(990715)
.
