001011 (IPS) – Han sitter på en trästol med intrikata gröna och guldfärgade Damaskus-mönster. Hans huvud är täckt av den traditionella röda tarbush-hatten, och han har på sig gråa bondby
r av ett slag som inte längre används i Damaskus.
Rasheed el Hallak är också känd som Abu Shadi. Han är den sista i en lång rad hakawatier (det arabiska ordet för historieberättare) som har underhållit folk i arabvärlden i omkring 1000 år. Själv har han utövat yrket i nästan tio år nu.
Det är strax efter maghreb, skymningens bönestund, och Abu Shadi ser på sitt fickur av silver en sista gång, innan han öppnar sin bok och börjar berätta en timslång episod av historien om Baybar- kungen al Zahir Rukn al-Din Baybars, den mest eminente av 1200- talets Mamluk-sultaner. Baybar-kungen var härskare över Kairo och Damaskus, och han kämpade hårt mot korruption.
Publiken tystnar sakta. De har alla varsitt glas med starkt, sött te på bordet. En del röker vattenpipa.
– I Guds, den barmhärtiges, namn, säger Abu Shadi, och påminner sina lyssnare om var han slutade dagen innan.
Sju dagar i veckan berättar Abu Shadi ett avsnitt ur berättelsen här på kaféet Nawfar. Hans repertoar består av två berättelser, och varje berättelse tar ett år att läsa. Mot väggen sitter stamkunderna. En del av dem kan berättelserna utantill.
De har kommit hit i åratal – lärare, apotekare, affärsinnehavare. De känner Abu Shadi väl, och samtalar med honom under berättelsens gång. Det är enligt dem, vad som gör hakawatins föreställning mest lyckad, när berättelsen livas upp besvikna utrop från en hjältes anhängare, eller jubel från de som följer en annan.
Abu Shadi lockar till sig folk från hela Syrien. Men förutom i fastemånaden Ramadan, då unga syrier också kommer hit, är det mest medelålders människor som kommer hit. Och det är bara sedan 1990 som kvinnor får komma till kaféet.
Gamla bilder på tidigare hakawatier hänger längs väggarna, tillsammans med en mer modern bild av den avlidne syriske presidenten Hafez al Assad och hans son, den nuvarande presidenten Bashar el Assad. Där hänger också bilder av Antar och Abla, hjältarna i historien med samma namn. Den historien ska Abu Shadi berätta nästa år, när han är färdig med berättelsen om Baybar-kungen.
Den höviske och tappre Antar var utomäktenskaplig son till en arabisk nomad och hans svarta slavinna. Han älskar sin vackra kusin Abla men avfärdas av hennes familj på grund av sin hudfärg.
Till sist får han lov att gifta sig efter att han har visat sitt mod i striden mot stammens fiender.
När Abu Shadi berättar sagan om Abla och Antar är publiken ofta delad mellan de som håller på Antar och de som håller på hans fiende Amara. Varje kväll har en speciell stämning, och vissa kvällar är det mer folk på kaféet än andra
– Jag har gått hit varje kväll i 40 år. En del är vana vid att äta middag varje kväll, jag är van vid att komma hit varje kväll, säger Abu Zuheir, apotekare.
Historieberättarna slutar läsa vid en viktig punkt i historien, för att publiken ska komma tillbaka dagen därpå. Abu Zuheir minns en kväll för nästan 20 år sedan, då berättelsen slutade med att Antar kastades i fängelse. Antar-anhängarna låste då dörren till kaféet och tvingade historieberättaren att fortsätta läsa tills Antar släpptes fri igen.
Historieberättarna läser traditionellt sett sina berättelser från manuskript, men de gör det alltid på sitt eget sätt, med gestikulerande och olika dialekter för olika karaktärer.
Abu Shadi använder ett svärd när han berättar. Det hjälper honom att liva upp krigsskildringar, och att fånga lyssnarnas uppmärksamhet, om den är på väg att glida bort. Han förändrar också historien genom att inte nämna några strider eller spänningar mellan kristna och muslimer.
– Religionen är för Gud, och nationen är för alla. Jag tror inte på alla de här religiösa splittringarna, och jag vill inte provocera fram spänningar, säger han.
När TV och radio kom började hakawatiernas publik krympa. I början av 80-talet försvann fenomenet nästan helt i Syrien. Nu sägs Abu Shadi vara den enda kvarvarande hakawatin i Mellanöstern, förutom i Egypten.
I början av 90-talet tyckte Nawfaras ägare att kaféet hade saknat en historieberättare allt för länge.
– De mindes att jag hade kommit väldigt ofta som barn för att lyssna på hakawatin här på Nawfara. Så ägaren kom en dag och försökte övertala mig att ta jobbet. Sedan sa han bara att jag skulle börja på lördagen och att jag inte kunde göra honom besviken, eftersom han redan hade sagt till alla sina kunder, berättar Abu Shadi.
Abu Shadi älskar sitt extraknäck – han är handlare på dagtid – men han känner inte något ansvar att föra traditionen vidare genom att hitta någon som kan fortsätta när han själv är för gammal för att uppträda varje kväll på Nawfara. Och han tänker inte råda sin son att gå i hans fotsteg, eftersom han inte tycker att det ger tillräckligt mycket betalt.
– Jag har gjort mitt jobb, jag har fört ut budskapet. Nu är det upp till andra att ta det vidare, säger Abu Shadi.
(001011)
* BILD kan fås efter förfrågan till IPS-Stockholm. Maila oss: ipsnews(a)algonet.se
…
Bildtext: Sju dagar i veckan berättar Abu Shadi ett avsnitt ur berättelsen här på kaféet Nawfar. Hans repertoar består av två berättelser, och varje berättelse tar ett år att läsa. Mot väggen sitter stamkunderna. En del av dem kan berättelserna utantill.
Foto: Kim Ghattas
.
