010222 (IPS) – De biståndsgivare som har gett stort stöd till nationella människorättskommissioner i Afrika under nittiotalet borde vara mer uppmärksamma på vad de egentligen gör. Två dussin afrikanska länder har bildat människorättskommissioner under de senaste tolv åren, men i många fall har de bara fungerat som språkrör för landets regering. Det hävdar människorättsorganisationen Human Rights Watch i en ny rapport.
Bara i ett fåtal länder, framför allt Ghana, Sydafrika och Uganda, har de nationella människorättskommissionerna visat sig vara verkligt självständiga, skriver Human Rights Watch, HRW, i rapporten som släpps på fredagen.
– Miljontals afrikaner tvingas fly, torteras eller mördas. Men den dystra sanningen är att människorättskommissionerna i Afrika ofta vänder bort blicken inför sådana övergrepp, säger Binaifer Nowrojee, en av rapportens författare.
Kommissionerna i Ghana, Sydafrika och Uganda får höga betyg, men liknande organ i Algeriet, Kamerun, Tchad, Kenya, Liberia, Mauritius, Sudan, Togo, Tunisien, och i Nigeria under militärregimen, har antingen varit fullständigt ineffektiva, eller inte mycket annat än institutioner för att rättfärdiga sina regeringar.
Det finns även andra kommissioner, exempelvis i Centralafrikanska republiken, Etiopien, Malawi, Niger, Rwanda och Nigeria under den demokratiskt valda regeringen, som nyligen inlett sitt arbete, eller som fortfarande väntar på finansiering. Enligt HRW:s rapport är det ännu för tidigt att utvärdera deras prestationer.
De flesta människorättskommissioner i Afrika skapades efter det kalla kriget, när biståndsgivare i väst och multilaterala organ såsom Världsbanken lade mer vikt vid krav på rättsäkerhet, oberoende rättsväsende, demokratiska institutioner och öppenhet.
Samtidigt utövade ickestatliga organisationer också påtryckningar mot de afrikanska regeringarna för att de skulle inrätta institutioner med ett brett mandat för att skydda de mänskliga rättigheterna och att ställa de som begått brott mot de mänskliga rättigheterna till svars. De nationella människorättskommittéerna var ett svar på de kraven.
Resultatet var att det växte fram statligt finansierade människorättskommittéer, med stöd från biståndsgivare och FN, “som verkar se på fenomenet som ett bestående bidrag till skyddet för de mänskliga rättigheterna”, enligt HRW:s rapport, som noterar att FN:s människorättskommissarie har gjort skapandet av dessa kommittéer till en högprioriterad fråga.
Men de senaste tio årens erfarenheter borde göra biståndsgivarna mer försiktiga när det gäller att stödja dessa organ, enligt rapporten, som rekommenderar att biståndsgivarna och FN:s människorättskommissarie ska använda de så kallade Parisprinciperna för att utvärdera om människorättskommissionerna kan prestera det som de är tänkta för.
– FN och de internationella biståndsgivarna borde inte ge legitimitet till kommissioner som bara fungerar som fasader, säger Peter Takirambudde, chef för HRW:s Afrikaavdelning.
Parisprinciperna, som antogs av FN:s generalförsamling 1993, uppmanar regeringar att försäkra sig om att statliga människorättsorgan är grundade på en lag eller konstitution, att de har ett brett mandat att utreda människorätts brott, att de får tillräckliga finansiella medel, och att de leds av människor som är så oberoende av regeringen som möjligt.
Modet och integriteten hos kommissionens medlemmar är avgörande för hur bra de lyckas.
HRW ger särskilt mycket komplimanger till kommissionerna i Ghana, Sydafrika och Uganda.
Ghanas människorättskommission har letts av Emile Short sedan den grundades 1993. Den har inte “varit rädd för att ta upp känsliga frågor, som korruption inom regeringen, och den har stått på sig mot statliga myndigheter som har försökt tysta den”, skriver HRW.
Sydafrikas människorättskommission är bland de bäst finansierade och mest aktiva i Afrika, och den har också gjort stora framsteg med sina uppmärksammade utredningar av rättsväsendet, diskriminering, rasism, främlingsfientlighet och övergrepp mot utlänningar.
I andra änden av skalan finns de kommissioner som bildats till stor del för att skydda regeringar eller för att avleda utländska biståndsgivares påtryckningar.
Bland dem finns Kameruns kommission för frihet och de mänskliga rättigheterna, vars medlemmar inte har bytts ut sedan dess första mandatperiod löpte ut 1996, Kenyas människorättskommitté som bildades av landets president Daniel arap Moi strax innan ett möte för landets internationella biståndsgivare, och Nigerias människorättskommission, som är den enda som bildats med hjälp av ett dekret från militären.
Tunisiens människorättskommission pekas också ut i rapporten. Den är “inget annat än regeringens språkrör”, enligt HRW.
(010221)
.
