010411 (IPS) – Den internationella succéfilmen Crouching Tiger, Hidden Dragon är den första kinesiska filmen någonsin som vunnit en Oscar, men den har också fått den kinesiska publiken att fnysa åt de amerikanska filmkritikernas smak.
Den storslagna filmen, som gav upphov till förutsägelser om en “Kina-feber” i västerländsk film, avfärdas här som en västifierad – och därmed förvrängd – variant av kinesiska kung fu-filmer. Den sägs vara skapad enbart för att passa medelklassamerikanernas smak.
Det förklarar för många biobesökare här varför Crouching Tiger Hidden Dragon drog in mer än 100 miljoner dollar i USA, efter att ha visats i Kina utan några större framgångar.
Filmen, som är regisserad av taiwanesen Ang Lee, var den första utländska film som spelat in mer än 100 miljoner dollar i USA, och den belönades med fyra Oscar förra månaden.
– Ang Lee är själv en amerikansk medelklassregissör, säger den fastlandskinesiska regissören Zhang Ming. För Zhang är att vara medelklass förknippat med en smak för kommersiella filmer som sviker konsten.
– Att se hans Crouching Tiger är som att se en kinesisk version av Förnuft och känsla, säger han.
Zhang Ming tycker också att det är provocerande att filmen inte spelades in på det kinesiska fastlandet.
Det är inte ovanligt att de kinesiska intellektuella rynkar på ögonbrynen åt de västerländska kritikernas omdöme. När Kinas mest kände regissör Zhang Yimou nominerades för en Oscar två gånger i början av nittiotalet blev han de kinesiska filmkritikernas hackkyckling nummer ett.
I stort sett alla var överens om att Zhang hade förrått andan i den traditionella kinesiska kulturen. Kina i Zhangs Oscarnsominerade filmer Ju Dou och Den röda lyktan var underutvecklat och tyranniskt, bebott av sexuellt förtryckta vackra kvinnor och gamla impotenta män – ett feodalt samhälle där kärlek och skönhet obönhörligen straffades med döden.
Det var den gamla “orientaliska” bilden av Kina, hävdade kritikerna, som tillfredsställde den västerländska publiken som längtade efter e
tiska upplevelser, vilket Zhang gav dem.
Ingenting i hans filmer – som uppskattades i västvärlden för de skarpa färgerna och den utsökta scenografin – stämde med kärnan i kinesisk estetik, hävdade kritikerna.
En annan huvudpunkt i kritiken mot Zhang var att hans kraftfulla stil stod i motsats till den kinesiska kulturella traditionen av subtilitet – konsten att antyda i stället för att betona.
Slutsatsen var att “de röda lyktorna i Zhang Yimous filmer är vita flaggor som signalerar att den kinesiska konsten har gett upp inför den västerländska kulturen”, som en akademiker vid universitetet i Peking skrev vid den tiden.
Tio år senare – när Crouching Tiger tagit hem Oscars för bästa utländska film, bästa foto, bästa scenografi och bästa musik – verkar ingenting ha förändrats. Akademiker och filmkännare använder samma retorik om Ang Lee som om Zhang Yimou.
“Tio Oscarsnomineringar för Ang Lees film? En sådan generositet från Oscarsakademin visar bara att utlänningar som inte vet någonting om Kinas krigare från det förflutna blir förtrollade av regissören Lees kampscener”, skrev filmkritikern Cheng Qingsong i den inflytelserika tidningen Southern Weekend.
– Ett kinesiskt kort som Hollywood spelar ut, säger filmprofessorn Huang Shixian, som arbetar vid Pekings filmakademi.
– Efter Förnuft och känsla och The Ice Storm är detta ännu ett strategiskt steg av Ang Lee, för att få erkännande av Hollywood, säger Huang Shixian.
Ironiskt nog så tycks Ang Lees film förkroppsliga den estetik och de ideal som Zhang Yimou anklagades för att ha “förrått” i sina Oscarsnominerade filmer.
Kina i Crouching Tiger Hidden Dragon är en blandning av det magiska, det mytiska och det romantiska. De välkoreograferade kampscenerna blandas med kärleksfulla viskningar på rofyllda innergårdar.
Och trots att filmen fick kalla handen av den kinesiska publiken menade en del kinesiska tidningar att den kombinerar det bästa av subtilitet, enkelhet och elegans i den kinesiska kulturen.
“Om Gladiator (som vann en Oscar för bästa film) liknar en oljemålning i starka och rika färger, så liknar Crouching Tiger en kinesisk bläckteckning – frisk och klar”, skrev Chen Mo i Southern Weekend.
Så vad är det då som kritikerna retar sig på?
– Vi eftersträvar alla västvärldens erkännande, förklarar en forskare vid universitetet i Peking.
– Samtidigt hatar vi när andra uppnår det. Det återuppväcker alltid den eviga debatten om kulturella skillnader mellan öst och väst och om hur oöverkomlig klyftan är mellan de båda. Men i grunden handlar det om ren avundsjuka.
Förra året, när Kina för första gången fick en nobelpristagare i litteratur, möttes valet av Gao Xingjian av liknande föraktfulla kommentarer om hur lite västvärlden förstår av kinesisk kultur.
(010411)
.
