Johannesburg, 020826 (IPS) – På måndagen inleddes FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg. Många organisationer varnar för att framtida FN-mötens trovärdighet hotas av länder som USA, Kanada och Australien, som förespråkar frivilliga initiativ för att lösa de globala miljöproblemen.
USA, Kanada och Australien, har kallats “de smutsiga tre” av miljöorganisationer som Greenpeace. De tre länderna vill hellre lösa miljöproblemen i världen genom unilaterala och bilaterala initiativ – alltså initiativ som genomförs ensidigt av ett enda land, eller genom avtal mellan två parter eller länder – än genom stora multilaterala avtal och åtgärder som omfattar många av världens länder.
– Om de smutsiga tre får styra kommer det att leda till en seger för unilateralismen över multilateralismen. De vill ha frivilliga åtgärder, och inga reglerande ramverk. Det är en farlig väg att gå, säger Remi Parmentier, politisk chef för Greenpeace International. Han menar att det är ett sätt att svära sig fri från sitt ansvar.
– Regeringar väljs för att ta hand om vår framtid, inte för att avsäga sig sin roll och göra vadhelst den privata sektorn vill, säger Parmentier.
Goh Chien Yen vid den malaysiska tankesmedjan Third World Network, säger att det är absurt att försöka uppnå hållbar utveckling samtidigt som man motsätter sig multilaterala åtgärder. – Det multilaterala systemet måste vara det rådande, eftersom de problem vi står inför är globala, och de kräver breda lösningar.
Yen säger att så kallade Typ-2-lösningar – unilaterala och bilaterala åtgärder – kan komplettera de multilaterala avtalen. Men de multilaterala lösningarna måste ändå utgöra grunden i det globala miljöarbetet, menar han.
Även högt uppsatta FN-tjänstemän har gett uttryck för den åsikten, och påpekat att Förenta Nationerna bygger på att man intar en multilateral hållning för att lösa globala problem.
– Partnerskap mellan alla inblandade är viktigt, men om det bara finns ett intresse för bilateral aktivitet, innebär det dödsstöten för multilateralismen, säger Jan Pronk, FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda sändebud vid konferensen.
FN skriver i ett pressmeddelande inför konferensen att mötet kommer att vara en plattform för att lansera nya “Typ 2”-initiativ. Typ 2 innebär att regeringar, ickestatliga organisationer och företag kan sluta avtal för att hantera särskilda problem, skriver FN.
Enligt FN har diskussionerna kring sådana nya avtal fokuserat på “behovet av flexibilitet” samtidigt som det inte får innebära att man urvattnar eller ersätter regeringarnas ansvar att ställa upp på starka “Typ 1”-avtal – alltså breda multilaterala överenskommelser.
Ett exempel på en “Typ 1”-åtgärd är det slutdokument som förhandlades fram vid FN:s förra stora miljötoppmöte, Riokonferensen 1992.
Det dokumentet, Agenda 21, ansågs vara en bibel för beslutsfattande om en utveckling som inte skadar miljön. Men tio år senare skriver den Washington-baserade tankesmedjan Worldwatch Institute att “frustrationen är stor på en del håll över att de industrialiserade länderna inte har hållit vad de lovade”.
Vid mötet i Rio lovade de industrialiserade länderna att 0,7 procent av deras bruttonationalprodukt skulle gå till bistånd. Men hittills är det bara de skandinaviska länderna och Holland som har nått upp till det målet, enligt Worldwatch Institute.
Australien, Kanada och USA, å andra sidan, ligger sist i listan över de länder som har misslyckats med att hålla sina löften. Australiens bistånd motsvarar 0,27 av landets bruttonationalprodukt, Kanadas bistånd motsvarar 0,25 procent och USA:s bistånd motsvarar 0,10 procent.
