010927 (IPS) – Vägspärrarna i de palestinska områdena är betongfasta manifestationer av den israeliska ockupationen. Israel hävdar att de är nödvändiga för landets säkerhet, men många palestinier menar att de är ett vapen för Israel att förödmjuka palestinierna med.
Tusentals palestinier är fångar i sina egna städer om de inte kan ta sig förbi vägspärrarna, som under det senaste året har delat Västbanken och Gazaremsan i små enklaver.
27-åriga Khaled Rajab från den palestinska staden Ramallah norr om Jerusalem måste passera genom en av de hårdaste vägspärrarna på vägen till sitt jobb som civilingenjör i Jerusalem.
Varje dag klockan sju delar han en taxi från Ramallah med andra palestinier på väg till Jerusalem, och åker några kilometer söderut, till vägspärren Qalandia. På en kilometers avstånd från vägspärren ser han hur överfarten kommer att bli i dag. Den gula Forden saktar in, och passagerarna sträcker sig ut ur bilen för att se vad som finns framför dem. Fordon som är på väg till Jerusalem står i en kö som är flera kilometer lång. En del bilar har redan övergivits vid sidan av vägen. Deras förare har valt att ta sig igenom vägspärren till fots i stället.
Den här stökiga, dammiga vägspärren ligger bredvid en övergiven israelisk flygplats, på huvudvägen mellan Jerusalem och Ramallah. Den är relativt ny – den byggdes under den nuvarande intifadan.
Pojkar går mellan bilarna i den fyrfiliga bilkön och säljer glass, kaffe, tändare och Orbit-tugummi. Bilförarna rullar ned sina rutor och svär tyst för sig själva medan barnen sitter tyst i baksätet.
Längst fram i kön är allas blickar fokuserade på de tre eller fyra soldater som bemannar den tillfälliga blockaden. Med en nickning manar en av soldaterna bilen Längst fram att rulla fram. Han kollar föraren. Han pekar mot bagageutrymmet. Föraren går ut ur bilen och öppnar det. Soldaten kastar en blick och går därifrån. Föraren stänger bagageutrymmet, sätter sig i bilen igen och väntar. Ibland tar proceduren en minut eller två, ibland mer. Soldaterna tar ofta en paus mellan bilarna, och snackar med varandra innan de vinkar fram nästa bil.
Varje dag i den stekande morgonhettan väntar hundratals frustrerade bilförare på att soldaten ska vinka fram deras bil.
Samtidigt går hundratals palestinier genom vägspärren till fots.
– Det är bättre att gå, säger Rajab. Om han skulle åka med bil hade han fått vänta i kön tre eller fyra timmar, liksom de andra. Så Rajab kliver ur Forden och går i 20 minuter mot vägspärren. När han är där ansluter han sig till trängseln av människor som är på väg att gå förbi de unga soldaterna.
Det är en sorglig syn. Gamla män släpar fötterna genom sanden och dammet. Kvinnor går överlastade med småbarn och kassar. Unga män på väg till skolan kommer med böcker under armarna. Affärskvinnor i dräkt och höga klackar spatserar genom smuts och grus.
Rajab uppskattar att soldaterna som bemannar vägspärren är mellan 17 och 23 år gamla. Ibland vill de se hans id-kort eller kontrollera hans väska, och ibland går han bara förbi.
När de har tagit sig igenom spärren väntar taxibilar som tar fogängarna ytterligare två kilometer längs vägen, till nästa vägspärr vid al-Ram. Det här är infarten till Jerusalem. Åter igen bildar palestinierna en lång kö för att få sina identitetskort kontrollerade.
Rajab betalar föraren och kliver ut ur taxin, vandrar över ett övergivet område och går längs baksidan av folks hus, innan han kommer fram till sitt arbete.
Qalandia är ett exempel på en vägspärr. Det finns ytterligare 125 på Västbanken och i Gazaremsan, tillsammans med de 50 permanenta vägspärrar som fanns redan innan intifadan började.
Rajab tror att blockaden är Israels sätt att straffa alla palestinier.
– De som försöker ta sig till arbetet, besöka släktingar eller ta sig till ett sjukhus – vad har de gjort för att förtjäna det här? Varje känsla för fred som palestinierna har bedövas av att behöva vänta vid vägspärrarna, säger han.
(010927)
.
