011005 (IPS) – "Izzedine al-Kassam! Vi stödjer Hamas och Izzedine al-Kassam!" Runt 20 unga pojkar i blåa skoluniformer ropar ut sitt stöd till Hamas-rörelsen och dess militära gren, när de går förbi den palestinska myndighetens militära högkvarter i Rafah på Gazaremsan.
De fnittrar och höjer rösterna ännu mer när de får syn på två soldater som står vid grinden.
En av soldaterna, som är klädd i slitna civila kläder, skrattar och rycker på axlarna.
– De retas bara, de gör det varje dag när de går hem från skolan, säger han.
Han vill kanske förringa deras hånfulla rop, men den palestinska myndigheten har som bäst ett mycket löst grepp om Rafah.
Den fattiga staden och flyktinglägret i den södra delen av Gazaremsan, vid gränsen till Egypten, är en samlingspunkt för det beväpnade motståndet mot Israel. Under den nuvarande intifadan har mer än 60 människor dödats i staden, som har 130 000 invånare.
Nästan varje vapenvila som Israel och den palestinska myndigheten ingår bryts i Rafah. Förra månadens viktiga fredssamtal mellan Israels utrikesminister Shimon Peres och den palestinske ledaren Yassir Arafat avslutades efter dödligt våld i Rafah. Det var ett tidigt tecken på hur det skulle gå för vapenvilan.
Rafah är väl bekant med spiralen av stenkastning, skottlossning, bombningar och husdemolering. Sedan Peres och Arafat möttes har minst fyra Rafah-bor dött i våldsamheter. Palestinierna anklagar den israeliska armén för att skjuta med skarpa skott trots vapenvilan. Armén säger att den bara besvarar palestinska attacker.
Rafah-bon Ibrahim Ouda Shattat är en av de som drabbats.
– De jävlarna, de smutsiga jävlarna, svär han högt åt Hamas beväpnade män, som enligt honom är ansvariga för attackerna mot israeler. Han bor precis vid gränsen till den Israel-kontrollerade zonen i Rafah.
– Vilka hjältar, fnyser han. De smyger sig in i vårt område, skjuter två skott och ger sig iväg. Vi som bor här får betala när israelerna hämnas.
Försiktigt tittar han runt hörnet vid slutet på Salah e-Din-gatan. Han pekar på ruinerna av sitt trevåningshus som ligger några meter längre ner längs gatan. Det sprängdes av israelerna under den senaste tidens våldsamheter, berättar han. Strax bakom ruinerna ligger en israelisk armépostering.
– Vanligtvis skjuter de på allt som rör sig, säger han.
Ett staket markerar gränsen till den israeliska zonen. Framför staketet ligger ett övergivet landskap, fullt av husspillror och trasiga möbler.
– Vi lyckades knappt få med oss någonting, säger Shattat sorgset. Han är klädd i en lång blå dräkt, en av de få ägodelar som han ryckte åt sig när han hörde de israeliska bepansrade fordonen närma sig klockan halv elva en kväll i förra månaden.
Nu bor han med sin fru och sju barn i ett stort skjul som en vänlig granne har upplåtit åt dem.
– Det är det enda stöd som vi har fått hittills. Vi har inte hört något från Hamas eller den palestinska myndigheten, säger han bittert.
Liksom många andra förlorade Shattat sitt jobb på ett gjuteri i Israel när gränsen till Gazaremsan stängdes i början av intifadan.
På grund av Israels restriktioner av rörelsefriheten för den palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor har man inte lyckats kontrollera Rafah, och staden har blivit en grogrund för den militanta oppositionen som inte vill ha en vapenvila, och som förespråkar fortsatt väpnad kamp.
– Våra martyrers blod är bränslet för intifadan, säger Abu Ibrahim, som är lokal ledare för Folkets motståndskommitté, som samordnar attackerna mot israelerna. Abu Ibrahim plockar fram en pistol från linningen.
– Oroa dig inte, det var bara lite obekvämt, säger han med ett leende och lägger pistolen bredvid sig på soffan.
I kommittén ingår flera politiska grupper, bland dem Hamas och Jihad, men även desillusionerade medlemmar av Arafats Fatah.
Abu Ibrahim ser en politisk vinst i de människor som dödades efter mötet mellan Peres och Arafat.
– De försäkrar att vapenvilan misslyckas, säger han.
Det är Abu Ibrahims kommitté som i praktiken styr Rafah. Den kommer att fortsätta med sina aktioner mot israelerna, oavsett vad den palestinska myndigheten tycker. En annan ledare för kommittén, Nur e-Din, säger att den palestinska myndigheten i början av intifadan försökte få dem att avhålla sig från attacker.
– De var särskilt upprörda av våra granatattacker mot judiska bosättningar. Nu hör vi inte något från dem längre, de har gett upp.
Men trots oenigheterna mellan kommittén och den palestinska myndigheten ,säger Nur e-Din att han och hans kamrater aldrig kommer att rikta sina vapen mot andra palestinier.
– Vi kommer att fortsätta motståndet, även om de inte vill det, men vi kommer aldrig att slåss mot vårt eget folk, säger han.
Och det är tveksamt om den palestinska myndigheten är beredd att agera med kraft för att befästa sin kontroll.
– Min bror är med i Jihad, säger en av den palestinska myndighetens soldater.
– Samma splittring finns i nästan varje familj här. Vi tänker inte slåss mot våra bröder.
(011005)
.
