011120 (IPS) – Kungen av Swaziland, Mswati III, spelade tidigare i år in en låt till en gospelskiva. Det var bara ett tecken på gospelmusikens enorma popularitet i det lilla afrikanska kungariket.
– Alla har gospelfeber i Swaziland, och Hans majestät rider på vågen, säger Brenda Dube, som är chef för en skivaffär i staden Manzini.
Gospelskivan som kung Mswati har bidragit till är en samling av låtar som spelades in i Johannesburg i Sydafrika, där de närmsta inspelningsstudiorna finns. Ingen gospelgrupp från Swaziland har haft internationella framgångar, och artisterna är knappast kända för sin oerhörda talang. Det som är speciellt med musiken är snarare dess enorma genomslagskraft i alla delar av samhället.
– Man kan höra herdepojkar som improviserar gospelsånger när de driver boskap längs stigarna. Och till och med de traditionella medicinmännen sjunger våra sånger när de utför sina riter, säger Timothy Myeni, sångare i landets mest kända gospelgrupp, Ncandweni Christ Ambassadors.
När det traditionella livet blandas med gospel liknar det vad som hände med kristendomen när den under 1900-talet blev Swazilands dominerande religion.
I dagens kyrkor har traditionell tro tagits upp i den kristna teologin, och resultatet är en afrikansk-kristen blandning som firas med trummor och tungomålstalande som liknar det traditionella åkallandet av förfädernas andar.
– Gospelmusiken i Swazilands tappning är egentligen traditionell musik med mer melodier. Betoningen ligger mer på rytm och repetition, på samma sätt som afrikansk musik har framförts under årtusenden, säger Brenda Dube.
Dube säger också att det som swaziländarna söker i gospelmusiken inte är ett budskap om kristendomen, utan en stämning, ett firande. Det är högljudd musik som får en att må bra, säger hon.
Ncandweni Christ Ambassadors fick en guldskiva i oktober för att ha sålt 25 000 exemplar av sitt album ''Umoya Wenkhosi''. Antalet sålda skivor är litet i en internationell jämförelse, men det är uppseendeväckande för ett land med mindre än en miljon invånare som saknar inspelningsmöjligheter och som bara har en radiostation.
Det krävs ingen professionell musikkritiker för att höra att gospelgrupperna i landet drivs mer av entusiasm än stor talang. Ingen gospelsångare i Swaziland har fått någon professionell utbildning, och en lyssnare anmärkte att en del av sångarna har röster som bara deras mödrar kan älska.
– Men det är så vi swaziländare är. Vi är själva vår bästa underhållning, bättre än professionella utländska grupper, som man nästan aldrig hör på radion, säger Sonnyboy Khumalo, en taxichaufför i landets huvudstad Mbabane. Han spelar gospel på hög volym när han arbetar på stadens gator.
– Swaziländare tycker om att höra sig själv prata, och vi tycker om att höra oss själv sjunga, säger han.
Det kanske är därför som kung Mswati kunde spela in en gospellåt utan att ha några betänkligheter. Och det kanske är därför hans åtta hustrur kan ställa sig upp vid middagar och leda gospelsånger.
– Man kan vara polygamist och följa traditionell afrikansk tro, och ändå tycka om gospelmusik, säger Sipho Mamba, student vid Swazilands universitet. Han bekräftar att det inte är det kristna budskapet som är viktigast för lyssnarna, utan stämningen och firandet.
Mamba skriver en uppsats i komparativa religionsstudier, och han menar att det finns en särskild teologi bakom afrikanernas gospelmusik.
– Kristna sekter i Swaziland tillber Kristus, och swaziländare ser Jesus som sin frälsare. Det finns ingen jämförbar gestalt i den traditionella religionen, så tillbedjan av Kristus sker sida vid sida med tillbedjan av förfäderna. Missionärerna blev lurade när de hörde gospelsånger, säger han.
Vid årets största religiösa samling, Somhlolo-festivalen säger flera anhängare att de tycker om musiken för att den “berör mig”, den “gör mig glad” eller att den “får mig att känna mig närmre himlen”.
Och sorgligt nog så är det många invånare i landet, där upp till en tredjedel av befolkningen är hiv-positiv, som bokstavligen är närmre himlen än vad de borde vara. Mamba ser ett samband mellan den tragiska sjukdomen och gospelmusiken.
– Med den här stora aidsepidemin som drar över landet och tar med sig så många av oss är det helt naturligt att människors tankar vänds mot livet efter detta. Gospelmusiken får himlen att kännas välkomnande, nästan som en fest.
(011120)
.
