Kigali, 080114 (IPS) – Gilbert Nshimyumukizas tydligaste minne från folkmordet i Rwanda är att det började regna samtidigt som han och hans bröder försökte bära tillbaka sin dödligt sårade pappa till hemmet.
Marken blev snabbt lerig och pappan var för tung för pojkarna, så de täckte över honom med en filt och kunde inte göra annat än att vänta på att han skulle dö. – Det fortsatte regna och jag satt bredvid och grät. Jag var så ung. Men ingen kom till oss. Många tusen unga rwandier bär med sig liknande minnen. De blev föräldralösa redan som små barn, och många av dem hoppade tidigt av skolan. Nshimyumukiza var bara nio år gammal när det 100 dagar långa folkmordet i Rwanda pågick. Det var 1994 som 800 000 tutsier och moderata hutuer mördades av hutumiliser.
Nu är han 21 år och arbetslös, och medger att han saknar egentliga framtidsplaner. Hans betyg är för dåliga för att han ska kunna komma in på universitet. Efter folkmordet hade Nshimyumukiza svårt att motivera sig att gå i skolan. Staten betalade skolgången för de barn som överlevt folkmordet, men det var inte tillräckligt.
– Vi hade inte mat, kläder eller skor. Så jag fick arbete som gatufrisör, och det innebar att jag ibland var borta från skolan i en vecka eller mer. När Noel Munyarwa var tio år gammal så var han en busig pojke som var jätteduktig på matematik och drömde om att en dag kunna köpa en egen bil. I dag arbetar han som städare och kock för en organisation, och tjänar förutom husrum motsvarande 250 kronor i månaden. När mördandet inleddes i hans hemby så flydde Munyarwas familj till den lokala kyrkan, där de trodde att de skulle vara säkra. Men milisgrupperna omringade kyrkan och kastade in granater genom fönstren. – Min mamma och två systrar dödades. Min lillasyster och jag flydde därifrån och begav oss sedan till Burundi, berättar han med skälvande röst.
Ett halvår senare återvände de båda till Rwanda, men att gå i skolan var helt uteslutet. Munyarwa hamnade istället på gatan där han tillsammans med andra föräldralösa barn levde på att sälja cigaretter och kakor. Senare lyckades han istället få jobb som städare och kock. Emmanuel Ngabanziza berättar att han flydde tillsammans med sina sex syskon efter att de hade tvingats bevittna hur deras mamma och pappa skjutits till döds framför dem. Fyra av syskonen mördades under flykten, men Ngabanziza och två av hans systrar lyckades ta sig till Burundi. – Vi var ungefär 150 personer som flydde över fälten. Men milisen fanns där ute också, beväpnade med machetes. Jag tror att ungefär 50 av oss lyckades ta oss till Burundi, medan resten mördades.
Efter att ha varit i ett flyktingläger i fyra månader återvände Ngabanziza till Rwanda, där han började i skolan igen. Men det var omöjligt att återgå till livet som skolelev.
– Jag mådde fruktansvärt, och var så nedstämd. Det fanns ingen där som kunde ta hand om mig, det kändes som om jag varit borta från skolan så länge, berättar han. Men det finns också barn som klarat sig bättre trots att de alltid tvingas leva med fruktansvärda minnen. 26-årige Serge Rwigamba ser sitt liv som bestående av tre olika delar. Först den bekymmerslösa barndomen, sedan skräcken i samband med folkmordet, och sedan – livet därefter. Som liten pojke visste han inte ens vilken folkgrupp han tillhörde, innan en lärare som var hutu, skarpt upplyste honom om att han var en tutsi. Under folkmordet gömde sig den då 13-årige Rwigamba i en kyrka i Kigali tillsammans med andra tutsier då milisen började släpa ut människor för att döda dem med machetes eller skjutvapen. Han var själv ytterst när att dödas, liksom sin bror och pappa, men klarade sig. Även hans mamma överlevde folkmordet.
Numera pluggar Rwigamba vid universitetet i Kigali samtidigt som han arbetar som guide vid Kigalis minnesplats för folkmordets offer. De fruktansvärda minnena plågar honom fortfarande. – Min pappa och bror ligger begravda här någonstans, säger han när han står inför de 14 massgravarna där över en kvarts miljon av offren ligger begravda.
– Jag har tur som får arbeta här, då jag kan besöka dem varje dag.
Liksom många andra unga män så har han svårt att tala om förlåtelse för dem som låg bakom massmordet. – Vi är bara människor, inte några änglar. När någon begär att vi ska förlåta så begär de samtidigt att vi ska agera som om vi inte vore människor, säger Rwigamba.
