Washington, 070928 (IPS) – Charles Fergusons dokumentärfilm “No End in Sight” handlar om situationen i Irak under de första månaderna efter att Saddam Hussein hade störtats. Genom intervjuer med flera av nyckelpersonerna berättar filmen om hur Vita huset genom en serie katastrofala beslut avgjorde den senare utvecklingen i landet.
Vid en presskonferens i Vita huset sommaren 2003 snäste den dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld fram sitt svar på frågan om Irak höll på att förvandlas till ett moras.
– Jag sysslar inte med moras.
Scenen spelas upp två gånger i “No End in Sight”. Charles Fergusons filmdebut – som belönades med ett specialpris av juryn vid årets Sundance-festival – analyserar inte Bush-administrationens argument för att inleda kriget. “No End in Sight” handlar istället om de första månaderna efter att Saddam Hussein hade störtats – den korta period av behärskade förhoppningar då landet just hade befriats från sin diktator. Det som gör filmen så avslöjande – och jobbig att se på – är Fegusons ingående analyser av inkompetensen hos den regering som var så ivrig att gå i krig att man glömde att fundera på vad som skulle ske efter invasionen. Samlingen av nyhetsklipp, berättelser och intervjuer beskriver den okunnighet och hybris som fanns inom Vita huset. Ferguson lyckas på ett övertygande sätt visa hur Bush-administrationen genom en serie beslut banade väg för den annalkande katastrofen – och hur Irak blev ett land i kaos under en dysfunktionell ockupationsmakt. Under de två första månaderna begår Paul Bremer – som utsågs av Bush för att leda återuppbyggnaden av Irak – flera allvarliga och oåterkalleliga misstag. Ett av dessa är att sätta stopp för en snabb etablering av en lokal regering efter att Bagdad fallit, ett annat att man gjorde sig av med de flesta byråkrater och tjänstemän som kände till hur landets myndigheter sköttes. Ytterligare ett omtalat misstag var beslutet att upplösa den irakiska armén, vilket ställde en halv miljon män sysslolösa. I motsats till uppfattningen att ansvaret för Iraks problem helt vilar på upprorsmännens axlar argumenterar Fergusons film för att koalitionen egentligen förlorade kriget redan under dess första månad. Detta eftersom de amerikanska styrkorna, på order av sin ledning, stod åt sidan och inte beskyddade Bagdads befolkning i samband med den omfattande plundring som följde efter Saddam Husseins flykt. Ferguson pekar ut “de fyras gäng” som ansvariga – vicepresident Dick Cheney, förre försvarsministern Paul Wolfowitz, Bremer och Rumsfeld. Ingen av dessa herrar har velat ställa upp på någon intervju i filmen. President Bush beskrivs i filmen som en tillbakadragen ledare som inte ville läsa de bedömningar som säkerhetstjänsten levererade, och som gick stick i stäv med de ideologiska motiv som hans rådgivare ledsagades av. Bush var enligt filmen påfallande frånvarande från beslutsprocessen. Till stor del levereras kritiken i filmen direkt från de diplomater och generaler, kvinnor och män som fick i uppdrag att på plats återuppbygga landet – men vars råd bara sveptes åt sidan av Washington. Bland dessa finns ambassadör Barbara Bodine, som bar ansvar för Bagdad, direkt underställd försvarsdepartementet, och den numera pensionerade generallöjtnanten Jay Garner, som ansvarade för återuppbyggnaden innan Bremer anlände. Men också en lång rad personer som misslyckades med att påverka Irak-politiken, däribland den tidigare biträdande utrikesministern Richard Armitage, samt överste Lawrence Wilkerson, som var dåvarande utrikesministern Colin Powells stabschef. När Barbara Bodine anlände till Bagdad upptäckte hon att hennes personal vare sig hade några skrivbord eller skrivmaskiner att arbeta med. Dessutom kunde endast fem av de anställda tala arabiska.
– Ingenting var planerat, erkänner hon i filmen. Jay Garner, som bara var på plats i Irak i två månader innan han ersattes av Bremer, beklagar sig över att han inte fick delta i planeringen av arbetet innan invasionen inleddes. Det organ Garner skulle leda, ORHA – kontoret för återuppbyggnad och humanitär hjälp – stod under Rumsfelds direkta kontroll och hade bildats bara tre månader innan de amerikanska trupperna anlände till Irak. Stadens museer och regeringsbyggnader förblev obevakade och den allmänna känslan av oordning förvärrade plundringen. Obevakade vapenförråd tömdes och blivande upprorsmän kunde där förse sig med oerhörda mängder vapen och ammunition. Det mest förödande vittnesmålet står dock översten Paul Hughes för. Han hade ansvaret för att omorganisera den irakiska armén fram till dess att Bremer skulle anlända. Men Hughes försök att vinna de irakiska officerarnas förtroende och bidra till någon form av ordning i det kaos som rådde på Bagdads gator omintetgjordes på grund av inkompetensen bland dem som utsetts av Bush.
I filmen intervjuas även den högt uppsatte säkerhetsrådgivaren Walter Slocombe, och genom hans uttalande framkommer två olika sätt att se på vad som skedde.
– Vi upplöste inte någon armé, armén upplöstes av sig själv. Det fanns ingen att upplösa, hävdar Slocombe. Den berättelsen vägrar dock Hughes att ställa upp på.
– Om militären hade hållits samman och behandlats med respekt så hade vi kunnat stoppa upproret i dess linda, säger han.
Enligt Hughes började de första vägbomberna i Bagdad utlösas först flera dagar efter att Bremer officiellt upplöst den gamla irakiska militären. – Jag menar att beslutet att upplösa den irakiska armén kom som en överraskning för de flesta av oss, säger Armitage i filmen. – Jag ansåg att vi just då hade skapat ett problem. Huvudtemat i “No End in Sight” handlar om inkompetens. Filmen visar vad som sker när en liten klick civila i Pentagon kan genomdriva sin politik utan att först konsultera dem som finns på marken.
