Oslo, 070223 (IPS) – När Branislav Kapetanovic borstade bort lite gräs för att se bättre slet en av Natos kvarliggande klusterbomber av hans armar och ben. Kapetanovics trumhinnor sprängdes och på vägen till sjukhuset stannade hans hjärta, men han överlevde och kan i dag berätta sin historia.
Fyra år och drygt 20 operationer senare berättar han, gestikulerande med arm- och benstumpar i sin rullstol, om den ödesdigra dagen för åhörarna vid ett stort forum för ickestatliga organisationer och medborgargrupper som hölls i Oslo på onsdagen. Branislav Kapetanovic skräder inte orden – han vill ha ett stopp för användandet av klusterbomber.
Kapetanovic utmärker sig bland offren för klusterbomberna: han var anställd av militären när han den 11 november år 2000 sprängdes, 18 månader efter Natos 11 veckor långa bombanfall på Jugoslavien, medan han desarmerade klusterbomber åt den serbiska armén.
De flesta som drabbas av klusterbombernas sprängkraft är annars civila – barn, kvinnor och män som är på väg till dagis, skola eller arbete, som plöjer sina åkrar, handlar mat eller är på väg hem från krig.
Enligt beräkningar som den ickestatliga organisationen Handicap International har gjort är 98 procent av dem som varit inblandade i klusterbombsolyckor under de senaste tre decennierna civila.
Många klusterbomber exploderar inte omedelbart, utan blir liggande kvar som mer eller mindre synliga landminor.
– Jag förväntar mig inte att någon ska förvånas över mitt öde – jag var en anställd som avrustade klusterbomber. Det jag inte fattar är att så många civila hamnar i samma situation som jag, sa Kapetanovic vid forumet. Sedan FN-förhandlingarna om ett förbud mot klusterbomber strandade i november har Norge gjort en egen kraftansträngning för att få till ett stopp, som stöds av en lång rad ickestatliga organisationer. Onsdagens medborgarforum var en upptakt till Oslokonferensen om klustervapen, ett tvådagarsmöte som samlar representanter från ett 40-tal länder och avslutas i dag, fredag.
Norge hoppas kunna upprepa den oöverträffade succén med kampanjen man drev mot bruket av landminor på 1990-talet, då medborgarorganisationer gick i täten för den process som ledde fram till ett närapå globalt förbud mot landminor. Till och med länder som inte skrev under stoppavtalet, såsom USA, Ryssland och Kina, började efter kampanjen att avhålla sig från att använda sådana.
En koalition av 150 ickestatliga organisationer som har bildats för att bekämpa klustervapnen kräver att en “tydlig förpliktelse” att uppnå ett förbud år 2008 blir resultatet av Oslokonferensen. Steve R. Goose från Human Rights Watch var när IPS träffade honom dock försiktigare och förutspådde ett förbud inom fem till tio år.
– Anledningen till att kampanjen mot landminor blev så framgångsrik var att minorna vid den tiden var en pågående humanitär kris. Klusterbomberna är en förestående kris, så den här kampanjen är mer preventiv, sa han.
USA, Storbritannien och Nederländerna släppte under Natos bombningar av Serbien och Montenegro år 1999 nästan 2 000 klusterbomber över området. Exakta siffror saknas eftersom Nato inte har offentliggjort sådana. Enligt Human Rights Watch har klusterbomberna i forna Jugoslavien hittills dödat mellan 90 och 150 civila, och sju militärer.
På senare tid har klusterbomber också använts i Irak och Afghanistan, och Israel beräknas ha släppt nära 4,4 miljoner sådana bomber över Libanon under de sista 72 timmarna av sommarens konflikt.
Bomberna i Libanon hade fram till oktober 2006 krävt minst 120 liv och skadat 380 personer, utöver de skador som Hizbollah drabbades av. FN uppskattar att bara cirka 40 procent av bomberna exploderade då de släpptes, och många av de kvarliggande har fortfarande inte oskadliggjorts.
