Washington, 061110 (IPS) – Efter demokraternas valseger och försvarsministern Donald Rumsfelds avgång är stora förändringar av den amerikanska utrikespolitiken att vänta, i synnerhet i Mellanöstern.
Rumsfelds ersättare Robert Gates, som arbetade som CIA-analytiker tills han gick i pension i början av 90-talet, var en favorit både hos George Bush den äldre och hos hans säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft. Gates delar deras realpolitiska inställning till USA:s utrikespolitik, och har inte visat några sympatier för neokonservativa och aggressiva nationalister som Rumsfeld och vicepresidenten Dick Cheney.
Så sent som för två år sedan var Gates tillsammans med Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski ordförande i en arbetsgrupp som förespråkade diplomatiskt och ekonomiskt utbyte med Iran. Det fördömdes som “eftergifter” av ett antal framträdande neokonservativa.
Efter det att demokraterna tagit kontrollen över både senaten och representanthuset, och med Rumsfeld ute ur bilden, tycks Cheney och hans neokonservativa anhängare mer marginaliserade än någonsin tidigare.
– Utifrån mitt perspektiv är det här en av de viktigaste politiska omsvängningarna under de senaste sex åren, säger Gary Sick, som är Iran-specialist vid Columbia University och som arbetade tillsammans med Gates i det nationella säkerhetsrådet under president Jimmy Carter.
Sick menar att Rumsfelds avgång kommer att innebära att utrikesministern Condoleezza Rice kommer att få större manöverutrymme. Rice är liksom Gates en före detta Sovjet-expert ur den mer realistiska skolan.
Rumsfelds avgång tycks visserligen ha diskuterats under en tid, men den var utan tvekan åtminstone delvis tänkt som ett offer för att blidka demokraterna efter deras valseger. Problemen i Irak var förmodligen den viktigaste faktorn för republikanernas nederlag, och Rumsfeld var en tydlig symbol för den Irakpolitik som underkändes av väljarna.
– Rumsfelds avgång ger åtminstone presidenten tid att justera politiken vad gäller Irak och andra frågor, innan demokraterna börjar skrika efter blod, säger Chris Nelson, redaktör för det initierade nyhetsbrevet The Nelson Report.
I sitt första uttalande efter valet lovade Bush att finna gemensamma ståndpunkter med demokraterna, både i frågan om Irak och i andra frågor. Ett sådant löfte skulle ha varit otänkbart för bara en månad sedan, när Bush och Cheney anklagade demokraterna för att vilja överge Irak och låta terroristerna där vinna.
Båda partierna väntas nu lyssna till de rekommendationer som ISG – Iraq Study Group – lägger fram. ISG är en arbetsgrupp som har tillsatts av kongressen, med medlemmar från båda partierna. Gruppen leds av den förre utrikesministern James Baker, och den ska offentliggöra sin rapport senast i början av nästa år.
Gates är en av de republikanska medlemmarna i ISG, som i september träffade högt uppsatta företrädare för Iran och Syrien – regeringar som bojkottas diplomatiskt av Bushadministrationen. Mötena har fått många att anta att ISG kommer att rekommendera samtal med både Syrien och Iran, för att kunna möjliggöra ett amerikanskt tillbakadragande från Irak och för att hindra att den sekteristiska konflikten i Irak sprider sig utanför landets gränser.
Förslagen om samtal med Syrien och Irak har varit ett rött skynke för Rumsfeld, Cheney och de neokonservativa. Under konflikten mellan Israel och Hizbollah stoppade de Condoleezza Rices förslag om att åtminstone indirekt kommunicera med den syriska regeringen. Rice har även röstats ned då hon har föreslagit att Bush borde vara beredd att erbjuda den iranska regimen säkerhetsgrantier som en del i en uppgörelse mellan EU:s förhandlingsgrupp och Iran, i förhandlingarna om att Iran ska frysa sitt kärnvapenprogram.
Det är troligt att båda de förslagen kommer att förespråkas av Gates, och i det ligger möjligheten till en stor kursändring i USA:s utrikespolitik.
En del kommentatorer på högerkanten ser skiftet från Rumsfeld till Gates nästan som en kupp från de gamla realpolitikerna kring Bushs far, mot det som finns kvar av den koalition av hökar som tog kontroll över Mellanösternpolitiken efter den elfte september 2001.
“Nomineringen av Gates bär Jim Bakers fingeravtryck”, skriver exempelvis J. William Lauderback, vice ordförande i American Conservative Union.
Men flera neokonservativa har också krävt att Rumsfeld ska avsättas. En del av dem krävde det redan vid tiden för invasionen av Irak, eftersom de ansåg att han inte var beredd att avsätta de resurser som krävdes för att genomföra planerna för Mellanöstern. Och under de senaste månaderna har även neokonservativa som tidigare har stött honom kritiserat Rumsfeld för den misslyckade ockupationen.
De har uppmanat Bush att ersätta Rumsfeld med den demokratiske senatorn Joseph Lieberman, som har starka neokonservativa åsikter i Mellanösternpolitiken. Lieberman besegrades för två månader sedan i demokraternas primärval av en relativt okänd kandidat, men återvaldes ändå till senaten som oberoende kandidat med republikansk uppbackning. Det var en av få goda nyheter för de neokonservativa i samband med veckans val.
Men Liebermans återval var en liten framgång jämfört med flodvågen av dåliga nyheter för de neokonservativa och deras viktigaste företrädare i administrationen – Dick Cheney. Efter att ha förlorat både sin stabschef I. Lewis Libby och Donald Rumsfeld, framstår Cheney som isolerad och utsatt.
