Tokyo, 060518 (IPS) – Ett nytt museum som ägnas åt de koreanska japanernas historia kan förhoppningsvis bidra till ökad förståelse för Japans största minoritetsgrupp som har fått kämpa hårt för rättigheter och överlevnad.
Kang Duk Sang, curator för muséet, och själv korean, säger att det ska vara mer än bara en betraktelse över det förflutna. – Museet spelar en väldigt viktig roll i Japan, där minoriteternas rättigheter inte respekteras. Vi hoppas att genom att skildra det liv som de äldre koreanerna i Japan har levt kunna öppna ögonen på den japanska allmänheten för de vedermödor som våra förfäder gick igenom. Vi vill också lära yngre koreaner att känna stolthet över sina rötter.
Sedan museet öppnades i centrala Tokyo i november har det tjänat som brobyggare mellan koreaner och det ökänt xenofobiska japanska samhället.
Museet är det första i sitt slag i Japan, och det visar att landets omtalade “etniska homogenitet” i själva verket är en illusion.
I utställningslokalen finns bland annat miniatyrmodeller av koreanska marknader och en gammal symaskin som en koreansk kvinna använde för att tjäna sitt levebröd.
När Japan kapitulerade 1945 och det andra världskriget tog slut fråntogs tiotusentals etniska koreaner sitt japanska medborgarskap och blev statslösa. De fick ingen tillgång till statliga förmåner eller allmännyttiga bostäder och de var utestängda från landets universitet.
Många koreaner levde i ghetton i utkanterna av de stora städerna, och utnyttjades som billig arbetskraft på japanska företag.
Under åren har koreanerna i Japan kämpat för sina rättigheter och protesterat mot den japanska regeringens krav på dem – exempelvis att de skulle lämna fingeravtryck och anta japanska namn för att få ansöka om medborgarskap.
Kang minns hur han, liksom andra etniska koreaner, även de som var födda i Japan, tvingades gå till myndigheterna och lämna fingeravtryck när de fyllde 14 år.
– De tog fingeravtryck på alla tio fingrar och alla koreaner gick därifrån och kände att de behandlades som kriminella. Vi hatade diskrimineringen så mycket, säger Kang. I dag finns omkring 600 000 etniska koreaner i Japan. Kang säger att många tusen fler har antagit japansk nationalitet för att dölja sin identitet. De har tagit japanska namn och har slutat att tala koreanska för att kunna arbeta som läkare, skådespelare, affärsmän eller politiker. De japanska lagarna har mjukats upp när det gäller barns medborgarskap. Om en förälder är japan, får barnet bli japanska medborgare. Tidigare krävdes att båda föräldrarna var japanska medborgare. Den koreanska befolkningsgruppen är dock splittrad mellan de som har valt att ge upp sin identitet för att bli japanska, och de som har velat bevara sina rötter genom att gå i koreanska skolor, behålla sina koreanska namn eller – vilket många har gjort – återvända till Nord- eller Sydkorea.
Kang, vars mamma sålde koreanska sötsaker för att försörja familjen efter det att hans far blev blind då han tjänstgjorde i den japanska militären, säger att det är viktigt för koreanerna i Japan att inte glömma sitt förflutna. – Jag minns hur hårt min mor arbetade. Jag vill att våra förfäders hårda arbete inte ska glömmas bort av den fjärde och femte generationens koreaner i Japan. Kang vill också att japanerna, som inte får lära sig någonting om landets största minoritet i skolan, ska utbildas.
Och det sker, sakta men säkert. Den 78-åriga japanskan Sumiko Seikiguchi driver museet Korai, som ägnas åt koreansk historia. Hon säger att Kang gör en viktig insats. – Det bästa sättet att få bort rasismen i Japan är att utbilda japanerna om koreaner. Själv blev jag chockad när jag lärde mig om Japans aggression mot Korea. Jag läste en bok om det efter att jag hade fyllt 60. Nu har jag lärt mig att respektera den koreanska kulturen och det koreanska samhället, säger hon.
