La Paz, 060421 (IPS) – Efter två decennier som en av Internationella valutafondens mest hängivna elever förbereder sig nu Bolivia för att följa Argentinas och Brasiliens exempel och frigöra sig från låneinstitutets påtvingade ekonomiska korsett.
President Evo Morales och hans socialistiska parti MAS har tillkännagett att regeringen inte kommer att förnya det treåriga låneavtal landet haft med Internationella valutafonden, IMF, som löpte ut den 31 mars. Den bolivianska regeringen har dock, i motsats till Argentina och Brasilien, inga planer på att snabbt betala tillbaka landets skuld, vilken uppgår till 13,9 miljoner dollar.
Morales kom till makten i januari och motsätter sig den neoliberala politik som han menar har påtvingats Bolivia, Sydamerikas fattigaste land, sedan 1990-talet. Ett av hans mål är att få ett slut på det 20-åriga beroendet av IMF.
Presidenten har stöd för sin politik av 80 procent av befolkningen, enligt opinionsmätningar. Det är detta stöd som gjort det möjligt för Morales att så drastiskt förändra den bolivianska hållningen gentemot IMF, menar Javier Gómez Aguilar, ekonom vid Centrum för Arbets- och Jordbruksutveckling i La Paz.
Tidpunkten är också rätt vald. IMF beskylls för närvarande för ett stort antal ekonomiska kriser som drabbat världen sedan slutet på 1990-talet, såsom Asienkrisen 1997 och 1998 och kollapsen i Argentina år 2001, där IMF snart kommer att avsluta sina samtliga åtaganden.
I december betalade Argentina av sin skuld till IMF, nästan 10 miljarder dollar. Brasilien betalade samtidigt tillbaka de drygt 15 miljarder dollar landet var skyldigt.
Än så länge ska dock Bolivias vägran att förnya avtalet med IMF ses mer som en “politisk signal” än en verklig ekonomisk förändring, menar Gómez Aguilar.
Bolivias planeringsminister Carlos Villegas säger att regeringen noga kommer att kontrollera landets makroekonomiska jämvikt. Han säger att Bolivia just nu drar nytta av de internationella ekonomiska strömningarna, bland annat det höga priset på råvaror.
– Vi kommer inte att kapa alla band till IMF, men avstår från att skriva under avtal. På så sätt kommer vi att vara fria att genomföra ekonomiska reformer som gynnar sektorer i vårt samhälle som i dag är svaga, inte bara hålla indikationskurvan stabil, säger Villegas.
Gómez Aguilar stöder regeringens strategi. Han föreslår flexiblare marginaler för inflation och reducerad ränta, vilket skulle göra fler producenter kreditvärdiga.
– Ekonomisk stabilitet kan inte skiljas från den mikroekonomiska verkligheten, skyddandet av arbetstillfällen och stöd till produktionsapparaten, säger han.
När Bolivia i mitten av 1980-talet tog sina första, stapplande steg efter en kaotisk period då inflationen var hisnande 25 000 procent per år och ekonomin var fullständigt körd i botten, var det IMF som blev landets räddning. Inflationskurvan bröts i och med dåvarande president Víctor Paz Estenssoros “chockbehandling”, som öppnade marknaden och ströp kostnaderna för den offentliga sektorn. 30 000 offentliganställda förlorade sina jobb.
Sedan dess har landet deltagit i sex IMF-program, vilket möjliggjort ekonomisk hjälp som uppgår till 891 miljoner dollar.
Regeringens uteblivna löfte om snabb avbetalning ska ses i ljuset av att den också står inför andra ekonomiska utmaningar: som löftet att bekämpa den fattigdom som nära 70 procent av landets nio miljoner invånare lider av.
Förra årets stabila valuta, en inflation på 4,91 procent och internationella reserver på 2,1 miljarder dollar visar att Bolivia har makroekonomin under kontroll. Detta faktum döljer dock den massiva sociala skuld som har ackumulerats under åren som gått, vilken har förorsakat ett politiskt klimat präglat av turbulens.
En av de ansvariga för den makroekonomiska stabiliteten är chefen för den bolivianska Centralbanken, Juan Antonio Morales, som snart kommer att lämna den post han innehaft i 11 år.
Juan Antonio Morales menar att presidentens tillkännagivande är “en smula riskabelt”, eftersom det riskerar att oroa givarländer och internationella hjälporgan, som litar på IMF som kontrollerande instans.
– Avtalet med IMF är inte i första hand viktigt för de pengar det kan ge oss, för det har aldrig varit några större summor, utan för att få stöd för den ekonomiska politik som ska genomföras, säger han.
En talesman för Centralbanken säger till IPS att Bolivias regering måste fortsätta arbetet med att minska landets budgetunderskott. Underskottet minskade förra året från 4,5 procent till 2,1 procent på grund av strikt kontroll av statens utgifter. Underskottet täcks i dag av pengar från internationella givare och utlåningsinstitut. Dessa skänker eller lånar ut nästan 400 miljoner dollar per år till Bolivia.
Den katolske prästen Gregorio Iriarte, som har gått i frontlinjen för den rörelse som kräver ett stopp för Bolivias utländska skuldsättning och att nuvarande skulder avskrivs, kallar skulden till IMF “oskälig och olaglig”.
– Inte nog med att räntorna är så höga att skulden stiger trots att vi redan har betalt av det kapital vi ursprungligen lånade. De politiska villkor som påtvingats oss på grund av skulden gör att den måste betraktas som olaglig, säger han.
Katolska kyrkan arbetar för att reducera Bolivias finansiella förpliktelser gentemot externa intressen och för att resurser i större utsträckning ska gå till sociala program och offentlig sektor.
