Bagdad, 060220 (IPS) – Iraks invånare tvingas leva med ockupationsmaktens övergrepp, strider och terrordåd. Men det är inte allt. De har allt mer tvingats vänja sig vid den nya brottsligheten som ingen tycks kunna kontrollera.
De flesta anser att problemen med brottsligheten började då Saddam Hussein gav amnesti åt alla brottslingar i oktober 2002. Det anses också att brottsvågen nådde en ny höjdpunkt i april 2003, när Saddam Husseins regim kollapsade.
På grund av landets porösa gränser och soldaternas fokusering på kriget fick de kriminella en starkare position i Irak. Och i dag är kriminaliteten ett lika stort problem som terrorismen och det väpnade motståndet mot ockupationen.
– Det finns många sorters brott i Irak nu – rån, mord, kidnappning, våldtäkter och narkotikabrott. Det finns nya brott som vi inte kände till innan, säger en irakisk polis.
I dag, efter nästan tre år av ockupation, är det få ställen som anses fredade från brottsligheten. I vissa delar av Bagdad attackeras folk regelbundet i sina hem.
20-årige Abdullah Sabah rånades i sitt hus i Bagdad förra året.
– I november 2005 rånades min familjs hus av ett gäng. De hotade min familj med vapen och stal alla våra pengar och många andra saker, säger han.
Sådana brott har blivit en del av vardagen för många irakier. Sabah lägger skulden på de utländska ockupationsstyrkorna. Många irakier är bittra och frustrerade över att de inte kan garantera säkerheten i landet. – När de ockuperade Irak hjälpte de brottslingar att råna banker. De hjälpte dem eftersom de inte gjorde någonting när tjuvarna stal saker mitt framför ögonen på dem. När vi bad dem att stoppa tjuvarna sa de bara att de var soldater, inte poliser, och att det inte var deras uppgift.
Det var då som problemen började. Pengarna som de kriminella fick genom dessa brott användes ofta på spel, sprit och droger. Och när gängen hade gjort slut på sina pengar började de bekämpa varandra för att få makt och pengar.
Ett sådant gäng kidnappade 14-årige Hassan.
– Gänget ringde mig och bad om en lösensumma på 100 000 dollar, säger hans far, Thaer, som är bilhandlare.
Krav på stora lösensummor har varit vanliga när det gäller kidnappningar. Irakierna berättar ofta om att de första kraven ligger på mellan 20 000 och 100 000 dollar. Dessa krav minskas ofta betydligt senare, ibland till bara några hundra dollar.
Irakier som inte har råd att betala försöker vanligen att göra upp med kidnapparen, eller ringer polisen. Thaer gjorde både och. – Jag hade inte pengarna, så efter två dagar började jag förhandla om en lägre lösensumma. Samtidigt ringde jag polisen, men polisen var fortfarande svag då. Polisen använde mina bilar för att följa efter gänget. De släppte snart min son, eftersom polisen tog en av dem. Men i samband med det skadades en polis, och min kusin blev dödad, berättar Thaer.
Sådana brott var okända i Irak under Saddam-tiden. Innan kriget var irakierna snarare oroliga över att bli kidnappade av den hemliga polisen. De visste att om de inte utmanade diktatorn kunde de vänta sig att vara relativt säkra.
– Vi bodde här innan kriget, och det var säkert. Det enda som har förändrats är ockupationen. Det innebär att ockupationen bär en stor skuld för kriminaliteten i Irak, säger Thaer.
Narkotikasmugglingen har också ökat efter kriget, säger den 35-årige taxichauffören Salem.
– Irak var ett mycket rent land innan ockupationen. Under Saddams regering var straffet för narkotikainnehav döden. Efter kriget blev drogerna ett stort problem för irakierna.
Men narkotikaproblemet är något som sällan diskuteras öppet.
– Som taxichaufför möter jag många som använder droger. Jag är ledsen för deras skull, för de flesta är unga. Det var lätt att smuggla knark eftersom Iraks gränser var öppna efter kriget, säger Salem.
Thaer säger att förutom att bekämpa brottsligheten så borde den irakiska regeringen ge invånarna jobb. Då skulle brottsligheten sjunka, tror han.
Salem menar att brottsligheten kommer att ta slut först när ockupationen är över, och irakierna får ta hand om sig själva.
– Jag är ledsen över mitt land, och jag hoppas att den irakiska regeringen bygger upp ett bra och starkt säkerhetssystem så snart som möjligt. Det finns inget att hoppas på från ockupationsstyrkorna. De arbetar bara för sin egen säkerhet, och de bryr sig inte om Irak.
