Tjernobyl, 050414 (IPS) – Nästan 20 år har gått sedan världens värsta kärnkraftsolycka. Men för många ukrainare är följderna av olyckan fortfarande levande.
Än i dag blir människor sjuka eller dör till följd av olyckan och tiotusentals människor har inte kunnat flytta tillbaka till sina gamla hem.
Det var den 26 april 1986 som en explosion skedde i reaktor 4 vid kärnkraftsverket i Tjernobyl i norra Ukraina. Det började brinna och stora mängder radioaktiv strålning läckte ut. Myndigheterna var till en början inriktade på att kontrollera elden och nonchalerade de människor som levde i närheten av kärnkraftsverket. I fyra dagar bodde folk kvar utan att informeras om olyckan. När regeringen slutligen erkände att en katastrof hade inträffat evakuerades nästan 150 000 människor från närbelägna städer och byar. Invånarna i Pripiat, den största staden i regionen, lämnade sina hem i tron att de snart skulle kunna återvända. Det gjorde de aldrig. I dag är staden – som en gång var hem för 47 000 människor – en spökstad av tomma byggnader och vägar där det börjat växa buskar och blommor. Husen, biblioteken, skolorna och sportarenorna var en gång en som en modell av en socialistisk stad byggd på 70-talet. Efter olyckan har den dock bara besökts av plundrare, forskare och ett antal äventyrliga turister. Inne i den gamla skolan möts besökaren av bänkar, öppna skolböcker och ett ruttnande piano. På golvet, som ser ut att kunna rasa när som helst, ligger en del gasmasker utspridda. Merparten av invånarna i Pripiat hade ingenting med själva kärnkraftsverket att göra. De hade bara oturen att bo nära platsen för olyckan. Men medan Pripiat inte kommer att återbefolkas så har människor börjat flytta tillbaka till byar som ligger längre bort från olycksplatsen, men som fortfarande ligger inne i den avspärrade zon som stäcker sig 30 kilometer från olycksplatsen. Återflyttningen är illegal – men regeringen har valt att titta åt andra hållet. Även byarna ser först övergivna ut. Men här och var ser man en människa. Medelåldern bland återflyttarna är 68 år. De flesta lever ensamma – omgivna av tomma hus och under hårda förhållanden.
– Vissa specialister anser att massförflyttningen av människor var ett misstag, säger Evhen Golovakha, biträdande chef för Sociologiska institutet vid vetenskapsakademin i Ukraina.
– Människor som bor i sina egna städer och byar mår ofta bättre än de som flyttats. Juri Privalov, chef för centret för social sakkunskap, säger att det är svårt att flytta till nya förhållanden – både socialt och ekonomiskt. – De förlorade allt, regeringen kunde inte hitta nya jobb till alla och klarade inte att täcka deras kostnader, säger han. Men om Pripiat och dess omgivningar ligger öde så råder full aktivitet kring själva kraftverket i Tjernobyl. Forskare, ingenjörer och arbetare cirkulerar på området iklädda vanliga uniformer och kläder. De tycks inte vara rädda för eventuell strålning. De oroar sig i stället för sina jobb nu sedan kraftverket stängts ner. Efter intensiva internationella påtryckningar stängdes verkets sista reaktor år 2000. I dag jobbar de anställda med att sköta underhållet av resterna av den reaktor som exploderade 1986. Regeringen har bestämt att ett nytt säkerhetsskal ska byggas över det gamla. Projektet har inletts men det saknas fortfarande pengar för att kunna genomföra det.
– Vi har fått donationer från flera länder men det räcker på långa vägar inte, säger Igor Vasilevich från energidepartementet till IPS.
Merparten av de satsningar som Ukrainas regering gör i regionen går till säkerhetsarrangemang. Men katastrofen har också fått en hög social kostnad för landet.
Katastrofen har skapat stora hälsoproblem och miljöproblem. Många av de barn som växt upp i kontaminerade områden har fått sköldkörtelscancer, och många andra har drabbats av andra allvarliga hälsoproblem. Ändå fler har fått psykiska problem efter olyckan.
En rapport från centret för demokratiska initiativ som utvärderade situationen tio år efter olyckan visade att 60 procent av de drabbade associerade mat med rädsla och hade problem med sömnlöshet, irritation och känslor av hjälplöshet. Hela 30 procent sa att de hade tappat intresset för livet. Många upplevde att katastrofen “förstört deras livsåskådning, livsstil och planer”, enligt rapporten.
