Rio de Janeiro, 020430 (IPS) – Eftersom miljontals arbetare i Latinamerika saknar de mest grundläggande rättigheterna verkar första maj bli en dag för nostalgi och en dag för att försöka vända på utvecklingen för att vinna tillbaka tidigare framsteg snarare än en dag med siktet inställt på nya erövringar.
De argentinska fackföreningarnas oförmåga att försvara arbetarnas rättigheter och löner är ett exempel på hur en tidigare kraftfull fackföreningsrörelse som försvagats av dagens globaliserade ekonomi.
Och i Venezuela har arbetarna och fackföreningsrörelsen splittrats av alliansen mellan landets största fackförening, företagarförbundet Fedecámaras och militären. Alliansen genomförde en kupp mot landets president Hugo Chávez i mitten av april. Chávez kom dock tillbaka till makten två dagar efter kuppen.
Fackföreningsrörelsens förlorade rikting och kraft har accentuerats av att arbetslösheten växt och att jobben inom den informella ekonomin och på den svara marknaden har ökat.
Fackföreningsrörelsen är på defensiven överallt, och många fack begränsar sig numera till att motarbeta nya lagförslag som vill göra arbetsmarknaden mer “flexibel”. Sett från fabriksgolven hotar de föreslagna förändringarna i arbetsrätten att eliminera rättigheter som ansetts som permanenta, såsom semester, garantier mot orättvisa avskedanden och skydd mot lönesänkningar.
Latinamerikanska regeringar och kontinentens näringsliv säger att förändringarna är nödvändiga för att överleva i den allt mer intensiva konkurrens som uppstått i en värld med öppna marknader.
I Latinamerika, precis som i merparten av u-världen, bygger konkurrensen främst på priset på arbetskraften. Med andra ord på sänkta löner och indragen arbetsrätt som konkurrensmedel mot de teknologiskt och ekonomiskt överlägsna i-länderna.
Samtidigt betyder teknologiska framsteg och moderniseringar av företag och näringsliv att antalet jobb minskar. Full sysselsättning är en “konservativ utopi”, en dröm från det förgångna, enligt senator Eduardo Suplicy från Brasiliens arbetarparti. I Latinamerika har fackföreningsrörelsen dock mer att vinna än att bevara. I denna region existerar vissa av världens bäst betalda affärsmän sida vid sida med miljontals arbetare som saknar till och med de mest grundläggande rättigheterna.
I Brasilien organiserades en dag för de hemarbetande förra lördagen. 5,3 miljoner människor i landet arbetar som städare, kockar och med andra servicejobb i människor hem. 3,9 miljoner av dem arbetar svart, utan arbetstrygghet, enligt socialdepartementet. Myndigheterna i Brallisen försöker fortfarande komma åt problemet med slavarbetskraft. Förra året befriades över 2000 arbetare som genom påhittade skulder tvingades jobba gratis på framförallt plantage i Amazonas under omänskliga förhållanden. Bara omkring en tredjedel av Brasiliens ekonomiskt aktiva befolkning jobbar inom den organiserade ekonomin, vilket gör det svårt att organisera ett socialt trygghetssystem som är hållbart på lång sikt. Enligt officiella siffror ligger arbetslösheten i landet på 7,1 procent, men enligt andra uppskattningar är arbetslösheten i exempelvis Sao Paulo 19,9 procent. Om det stämmer kan det finns så många som 1,9 miljoner arbetslösa i Brasiliens största stad.
Som den brasilianska sångaren Caetano Veloso uttrycker det; i den här regionen “håller allting på att byggas upp och allting ligger redan i ruiner”.
