Washington, 040713 (IPS) – Processen för att utse en ny CIA-chef har blivit ett nytt slagfält i kampen mellan realister och hökar inom den amerikanska administrationen.
President George W. Bush väntas inom kort utse en efterträdare till George Tenet, som avgick på söndagen efter hård kritik mot CIA.
Justitiedepartementet och departementet för ”Homeland security” har varnat för nya terrorattacker, och det tillsammans med fredagens skarpa kritik mot CIA i en rapport från senatens underrättelsekommitté gör att det blir svårt för Bush att låta den tillförordnade CIA-chefen John McLaughlin sitta kvar. Det kan uppfattas som passivitet, i synnerhet om terrorister lyckas genomföra en attack medan han sitter kvar på posten.
– Man kan inte låta en tillförordnad chef sitta kvar i sex eller sju månader medan man väntar på att nästa president ska sväras in, oavsett vem som väljs. Vi kan inte ta den risken, säger Jay Rockefeller, vice ordförande i senatens underrättelsekommitté.
Administrationens problem är att den fortfarande inte har någon kandidat som kan godkännas relativt enkelt av senaten, och som samtidigt är acceptabel för de neokonservativa hökarna kring vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld.
Tre personer har fått stor uppmärksamhet hittills. En av dem är Peter Goss, ordförande för representanthusets underrättelsekommitté, som tidigare arbetat inom CIA. Han har inte gjort någon hemlighet av att han vill ha jobbet som CIA-chef, sedan Tenet i förra månaden tillkännagav att han skulle avgå.
Goss har hittills haft relativt goda relationer med demokraterna i kommittén, men de har blivit sämre under de senaste veckorna, då hans uttalanden har blivit allt mer partipolitiska – kanske för att han vill framstå som mer attraktiv för Bush.
Men ett ännu större problem för Goss är att han anses ha varit en av Tenets mest ihärdiga försvarare. Både demokraterna och en del republikaner menar nu att senatens och representanthusets underrättelsekommittéer var alldeles för släpphänta mot Tenet, och att de borde ha haft en mycket starkare översyn. Och det var Goss jobb.
De två andra kandidater som oftast nämns har band till vars en av de stora fraktioner som har slagits om kontrollen över utrikespolitiken inom Bush-administrationen sedan den tillträdde för tre och ett halvt år sedan.
John Lehman, som var flottchef under president Ronald Reagan är en tvättäkta neokonservativ som nyligen fick uppmärksamhet då han försvarade Dick Cheneys påståenden om att Saddam Hussein kan ha spelat en roll i attackerna mot USA den elfte september 2001.
Lehman har länge haft nära kopplingar – ideologiska och yrkesmässiga – med ett antal inflytelserika neokonservativa, till exempel den före detta ordföranden i försvarspolitiska rådet Richard Perle och den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Efter attackerna den elfte september skrev han under ett öppet brev som uppmanade den amerikanska administrationen att störta Saddam Hussein. Initiativtagare till brevet var Project for the New American Century, en lobbygrupp som domineras av neokonservativa.
Om Lehman utses till ny CIA-chef skulle det innebära en tydlig maktförskjutning mot de neokonservativa krafterna i administrationen. De har under flera månader lidit svårt av sina egna överoptimistiska förutsägelser om utvecklingen i Irak efter kriget.
Men Lehmans kopplingar till de neokonservativa är problematisk inte bara för demokratiska senatorer utan även för ett växande antal republikaner, bland dem ordföranden i senatens underrättelsekommitté, Pat Roberts, som i förra veckan sa att han inte hade stött kriget i Irak om han hade vetat att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen.
– Vi måste hålla tillbaka USA:s växande messianska instinkter – en slags global social ingenjörskonst som får USA att känna att man har både en rätt och en skyldighet att införa demokrati – med våld om det behövs, sa Roberts i slutet av maj, i ett uttalande som många bedömare såg som ett brott mellan de traditionella konservativa republikanerna i kongressen och de neokonservativa i administrationen.
Den tredje kandidaten till posten, biträdande utrikesministern Richard Armitage, skulle vara det enklaste valet, enligt många bedömare, men hans nära vänskap med sin chef, utrikesministern Colin Powell, och hans rykte som realist, gör att han är oacceptabel för de neokonservativa och andra hökar i kretsen kring Cheney och Rumsfeld. I början av den nuvarande administrationens mandatperiod hindrade de Armitage från att bli biträdande försvarsminister just för att de ansåg att han stod Powell allt för nära.
Armitage har vanligtvis stått till höger om Powell – han har till exempel skrivit under en rad uttalanden från Project for the New American Century. Men han har också öppet visat sitt förakt för ”fåtöljhökar” – i synnerhet många av de neokonservativa som aldrig har tjänstgjort inom militären. Armitage är krigsveteran och har utbildat sig vid den amerikanska flottans akademi.
Den neokonservativa ledarsidan i Wall Street Journal skriver i en första attack mot Armitage som CIA-chef att han ”ständigt har tagit fel angående Iran – som kommer att vara ett viktigt hot i framtiden – och hans och Colin Powells filosofi vid utrikesdepartementet har varit att låta byråkraterna styra.” ”Vi kan tänka oss bättre val”, skriver Wall Street Journal. Tidningen avslöjar inte vem det skulle vara, men John Lehman bidrar regelbundet med debattartiklar i tidningen.
