Washington, 040708 (IPS) – Tunisien håller 40 ledare för en moderat islamistisk rörelse i isoleringsceller, enligt en ny rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch. Sammanlagt finns det 500 politiska fångar i landet, som den amerikanske presidenten George W Bush valt ut som bas för sin plan för att demokratisera Mellanöstern.
Den långvariga isoleringen som de islamistiska ledarna utsatts för strider både mot tunisisk och internationell lagstiftning, enligt rapporten från Human Rights Watch, HRW.
HRW fann att alla de fångar som sitter i långvarig isolering är islamister, och de flesta av dem var ledare för den moderata Nahdha-rörelsen, som 1990 förbjöds av regeringen under president Zine el-Abidine Ben Ali. Myndigheterna anklagade rörelsen för att ha planerat att störta Ben Alis regim.
Fångarna, som ibland får motta 15-20 minuters noga övervakade besök, har aldrig fått veta varför de hålls isolerade, men HRW menar att det beror på att regeringen fruktar att deras idéer skulle kunna spridas bland andra fångar. Deras korrespondens censureras, de har förvägrats att ta emot böcker och tidningar, och deras tillgång till skrivmaterial är begränsad, enligt HRW:s rapport.
– Tunisien använder långvarig isolering för att krossa politiska fångar och de idéer de står för, säger Sarah Leah Whitson, verkställande direktör vid HRW:s Mellanöstern- och Nordafrikaavdelning.
– Den här inhumana politiken fyller inget legitimt straffrättsligt syfte, säger hon.
Rapporten kommer fem månader efter det att George W Bush tagit emot Ben Ali – som länge stått USA nära – i Vita huset, där han beskrevs som en moderat arabisk ledare och en pålitlig vän till västvärlden. På grund av det valde den amerikanska administrationen Tunisiens huvudstad Tunis som regionalt centrum för Mellanöstern-initiativet Mepi, ett amerikanskt projekt som syftar till demokratisering och politiska reformer i arabvärlden.
Bushs val kritiserades hårt av många människorättsaktivister, i synnerhet i arabvärlden, där Ben Ali har ett grundmurat rykte som en ”autokrat som driver en av de mest repressiva polisstaterna i arabvärlden”, som en veteran på området, Neil Hicks vid Human Rights First, uttrycker det.
När Tunis utsågs till regionalt centrum för Mepi hade Ben Ali just drivit igenom en ändring i grundlagen som gör att han kan sitta kvar som president till 2014.
Tunisien kommer också att vara värd för den andra delen av FN:s Världsmöte om informationssamhället, WSIS, 2005. Det beslutet har också fått hård kritik av förespråkare för fri information.
I februari i år försäkrade Tunisiens representant vid WSIS, Habib Mansour, att till och med de organisationer som ”gillar att kritisera” regeringen kommer att vara välkomna vid mötet.
Ben Ali, som tidigare var chef för underrättelsetjänsten, tog makten i Tunisien efter en palatskupp 1987, och sedan dess har han rutinmässigt vunnit valen i landet med 99 procent av rösterna.
Ben Ali hälsades ursprungligen som en man som skulle kunna genomföra politiska reformer, men han började snart att slå ned all opposition, i synnerhet från de islamistiska krafter som samtidigt blev allt starkare i grannlandet Algeriet. 1990 till 1992 genomförde regimen en serie massgripanden som framför allt riktades mot Nahdha-rörelsen. De kulminerade i 1992 års massrättegång i en militärdomstol, där 265 Nahdha-sympatisörer anklagades för att ha planerat att störta regeringen.
Alla åtalade förnekade sådana planer och hävdade att erkännanden hade tvingats fram genom tortyr. Och människorättsgrupper som övervakade rättegången menade att den inte var rättvis. 46 av de tilltalade dömdes till livstids fängelse. Regeringen hävdar att alla som greps och dömdes fick sina straff för att de hade brutit mot tunisiska lagar, men internationella människorättsorganisationer betecknar i stort sett alla som politiska fångar – både därför att rättegångarna inte var rättvisa och för att de dömdes för sådant som saknade koppling till våldsamheter, exempelvis för medlemskap i ”icke erkända” organisationer, eller att de hade deltagit i möten.
De flesta av Nahdhas ledare sitter antingen i fängelse eller har gått i exil. Rörelsen har hållit en väldigt låg profil i Tunisien och har inte anklagats för delaktighet i något våldsdåd sedan början av nittiotalet. Men trots det har, enligt HRW:s rapport, myndigheterna fortsatt att gripa misstänkta sympatisörer och andra påstådda islamister. De har åtalats och dömts i ”orättvisa rättegångar […] till långa fängelsestraff för att ha tillhört ’gäng som bildats för att förbereda eller utföra attacker mot personer eller egendom’”, enligt rapporten.
