Hamilton, Kanada, 200325 (IPS) – I samband med coronaviruspandemin hörs allt oftare hur viktigt det är att tvätta händerna. Det är en viktig rekommendation, men knappast av värde för de 40 procent av mänskligheten som saknar tillgång till det mest grundläggande för att kunna tvätta sig – tvål och rent vatten. Det skriver Vladimir Smakhtin, chef för FN-universitetets institut för vatten, miljö och hälsa, i denna kommentar.
I de flesta afrikanska länder eller i Indien är andelen ännu högre – mellan 50 och 80 procent av befolkningen. Även på vårdcentraler kan det saknas möjlighet att tvätta händerna eller möjlighet att hantera avfall på ett säkert sätt.
Bland de minst utvecklade länderna saknas grundläggande tillgång till vatten på 55 procent av vårdcentralerna – som fler än 900 miljoner människor vänder sig till – vilket är fler än de sammanlagda befolkningarna i USA och Europa.
Mer än en miljon dödsfall varje år – bland nyfödda och mödrar – är förknippade med bristfällig hygien i samband med förlossning. Dåliga sanitära förhållanden och brist på rent dricksvatten orsakar 4,3 miljoner dödsfall årligen.
Denna pågående hälsokris har pågått i generationer men till skillnad från covid-19 har det knappast fått någon uppmärksamhet i internationella medier.
Det skulle vara orättvist att säga att inget har gjorts åt det, men framstegen sker så långsamt att många som tillhör utsatta grupper troligen kommer att fortsätta dö utan att någonsin vara i närheten av att ha rent vatten fem minuter bort eller via en kran i hemmet.
Sedan år 2000 har denna dolda vattenpandemi skördat fler offer än under andra världskriget. Och den är på väg att skörda över 40 miljoner fler liv – ungefär lika många som bor i Kanada – under de kommande 10 åren, under vilka FN:s hållbara utvecklingsmål ska uppnås. Bland de 17 målen finns ett mål som handlar om att ”säkerställa tillgänglighet och hållbar hantering av vatten och sanitet för alla”.
Under sars-krisen 2002-2003 smittades nära 8 100 personer och nästan 800 dog. Sjukdomen covid-19 har mycket lägre dödlighet, men 25 gånger fler människor är smittade. Tio gånger fler människor har dött hittills.
Även om det är troligt att covid-19 fortsätter att kräva liv under 2020 trots alla ansträngningar från vårdgivare och alla åtgärder som redan vidtagits av regeringar runt om i världen, kommer antalet nästan helt säkert vara lägre än de fyra miljoner människor som väntas dö i år på grund av brist på rent vatten, god sanitet och hygien.
Men vattenpandemin kommer inte skapa några rubriker. De som dör på grund av vattenpandemin är fattiga. De håller inte på med internationell handel, de reser inte, de har inga huslån eller försäkringar. Hjärtlösa finansmarknader bryr sig inte om dem.
Vad som är än mer upprörande med den pågående vattenpandemin är att det finns goda förutsättningar för att utrota den. Vi vet hur många människor som saknar tillgång till rent vatten, god sanitet och hygien. Vi vet var de bor. Vi vet till och med precis vad vi behöver göra – tekniken finns, även den som inte kostar mycket.
Problemet är främst bristen på politisk vilja och finansiering, vilka har ett samband.
Ämnet är inte tillräckligt ”sexigt” eller synligt bland den mängd andra problem som många länder står inför. Även om en anständig politiker skulle göra frågan till sin prioritet är sannolikheten stor att den kommer tappas bort under mandatperioden.
För 20 år sedan uppgavs att det krävdes omkring 24 miljarder dollar per år i genomsnitt under tio års tid för att ge alla människor tillgång till rent dricksvatten och en god sanitet till lägsta kostnad. Det var förmodligen en underskattning, men inte ens den summan satsades. Underskottet på runt 17 miljarder dollar var ungefär lika stort som summan för matinköpen i Europa och USA årligen.
De absoluta summorna som krävs numera är inte mycket högre – omkring 28 miljarder dollar per år (från 2015 till 2030) för att alla ska få sina grundläggande behov tillfredsställda när det gäller rent dricksvatten och god sanitet. Om detta dessutom ska hanteras på ett säkert sätt och det ska finnas ständig tillgång till förbättrad service så uppgår summan i stället till 114 miljarder dollar per år. Men fyra år efter att världens länder kom överens om de globala målen för en hållbar utveckling så har inte ens finansieringen för de grundläggande behoven säkerställts.
Om målen ska kunna uppfyllas till 2030 kommer det behövas mer det kommande årtiondet. Men det är svårt att förbli optimistisk om att detta kommer att uppnås, även om de summor som det handlar om bara motsvarar tre procent av Natos årliga militärutgifter.
Det skulle också vara naivt att tro att världen plötsligt skulle fokusera helt på vattenpandemin.
Och, låt oss inse det, att lösa ett stort utvecklingsproblem som brist på rent vatten och god sanitet kräver politisk stabilitet och frånvaro av korruption, vilket inte är fallet i många av de mest akuta problemområdena. Så det troliga är att framstegen fortsätter att ske långsamt.
Skulle dagens coronaviruskris kunna påskynda förloppet? Kanske, om viruset särskilt drabbar länder som har stor brist på rent vatten och god sanitet och det i sin tur skulle öka riskerna för smittspridning i rikare länder.
Först då skulle det kunna strömma in medel, motiverat av egenintresset bland världens mest lyckligt lottade människor.
Världen måste omfamna problemet för att kunna lösa det. Frågan är om det någonsin kommer att ske.
Så tillsvidare, skydda dig åtminstone mot viruset själv. Torka av skrivbordet och tvätta händerna, om du har turen att ha vatten.
