Penang, 031029 (IPS) – I slutet av oktober avgår Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad efter 22 år vid makten. Landet har under hans tid upplevt en imponerande tillväxt och ökande genomsnittsinkomster. Men Malaysia är också ett av regionens mest ojämlika länder.
Mariam står och tittar på röran inne i sitt hus efter att en översvämning drabbat hennes lilla by i norra Malaysia. – Livet är hårt. Min man efterlämnade ingen pension och jag har ingen inkomstkälla bortsett från mina barn, berättar hon.
Hon slutade sitt arbete som hembiträde på grund av sviktande hälsa. Nu tillhör änkan Mariam den desillusionerade del av den malaysiska underklass som känner sig marginaliserade av de ekonomiska förändringar som ofta förärat premiärminister Mahathir Mohamad beröm. För trots landets imponerande tillväxttakt är distributionen av inkomsterna i landet ojämnt fördelade.
I huvudstaden Kuala Lumpur skär skyskrapor genom himlen, transittågen glider på upphöjd räls medan unga urbana malaysier i blanka bilar färdas på gator omringade av trendiga butiker.
Även utanför Mariams hus i norra Malaysia är det yttre symbolerna för utveckling tydliga. Grusvägen utanför hennes hem har asfalterats och motorcyklar susar snabbt förbi utan att ta hänsyn till farthindren på vägen. Vid vissa av husen står bilar av det lokala märket Proton parkerade, vilket är ett tecken på att ägarna klivit upp ett par pinnhål på den sociala stegen.
Men trots dessa tecken på utveckling är det sociala stödet svagt till de malaysier som likt Mariam fått det allt svårare att få ekonomin att gå ihop.
Enligt flera rapporter har antalet absolut fattiga drastiskt sjunkit i landet, från 29 procent 1980 till mellan 5 och 6 procent in 2000. Men kritiska observatörer menar att siffran är missledande. De menar att mininivån som används för att mäta fattigdom – beräknad på 510 ringgit, vilket motsvarar ungefär 1 000 kronor som samlad hushållsinkomst per månad – är orealistisk på grund av de höga levnadsomkostnaderna.
– Nivån borde snarare ligga på 1 000 ringgit, säger den politiske aktivisten Nasir Hashim.
– Jag anser att klyftan mellan rika och fattiga växer sig allt större.
Enligt vissa rapporter är den ekonomiska ojämlikheten betydligt större i Malaysia i jämförelse med andra länder i regionen som Indonesien, Vietnam och Laos och Thailand. Inkomstskillnaderna är stora mellan dem som bor i landets städer respektive landsbygd. 1999 tjänade hushållen på landsbygden knappt hälften så mycket som hushållen i städerna. Men även i städerna finns en betydande underklass. Några kilometer från Mariams by i närheten av en industriområde lever människor under mycket svåra förhållanden. Vissa av barnen i området lever på mycket knapphändiga middagar bestående av ris, linser och kanske lite fisk. När pengarna tar slut tvingas desperata föräldrar föda sina barn med kex doppade i te. Enligt näringsexperten Nasir, som under flera år arbetat bland städernas fattiga befolkning och bland plantagearbetare, är många av barnen i dessa grupper undernärda. Många av dem slutar skolan i förtid.
Denna verklighet utgör en kontrast till de stora ekonomiska framgångar som Malaysia ofta vill framhäva. Mahathir har under sin tid vid makten ofta uppmanat befolkningen att arbeta hårt för att förbättra sin livssituation.
Men för människor som Mariam, som inte lyckas ta sig ur fattigdomen på grund av sviktande hälsa, ålder eller brist på utbildning, betyder dessa uppmaningar lite i verkligheten. – De är de rika och de med goda kontakter som vunnit mest, suckar hon.
