Kairo, 131003 (IPS) – En av de bidragande faktorerna till att Hosni Mubarak störtades 2011 var det jäsande missnöjet bland landets arbetare. Sedan dess har aktivister startat fackföreningar, krävt reformer och fortsatt att strejka för högre löner och bättre arbetsvillkor. Men de har fortsatt kämpa i motvind, eftersom även de nya makthavarna främst strävar efter att locka till sig investeringar genom att erbjuda en låglönemarknad.
-Inget har förändrats. Regeringen är fortfarande motståndare till arbetarnas rättigheter och har överseende med brott mot arbetsrätten med hänvisning till att man vill locka till sig investerare, säger den fackligt aktive journalisten Adel Zakaria.
Under Hosni Mubaraks auktoritära styre var de egyptiska arbetsplatserna hårt kontrollerade. Regimen styrde all facklig verksamhet för att kunna förhindra kollektiva åtgärder och för att kunna mobilisera arbetare i samband med valkampanjer. Staten struntade i de internationella arbetsrättsavtal man hade undertecknat, nekade arbetarna deras grundläggande rättigheter och skickade in säkerhetsstyrkor eller inhyrda slagskämpar till stöd för arbetsgivare i samband med tvister.
Den politiske analytikern Amr Adly menar att regimens nyliberala politik och mycket impopulära privatiseringsprogram gladde Världsbanken och IMF, men resulterade i hög arbetslöshet och vidgade klyftor mellan rika och fattiga.
-Ekonomin växte snabbt, men rikedomarna hamnade hos det översta samhällsskiktet utan att något sipprade ner. Majoriteten ställdes vid sidan av tillväxten, säger Adly till IPS.
När Mubarak störtades 2011 så levde nästan en fjärdedel av den egyptiska befolkningen under fattigdomsgränsen, och miljontals egyptier tvingades leva på mycket skrala minimilöner.
Situationen ledde fram till mängder av strejker med krav på löner som gick att leva på.
-Dessa protester var en del av det sociala och ekonomiska missnöje som ledde fram till revolutionen, säger Adly.
Men revolutionen ledde inte till några förändringar i fråga om arbetarnas rättigheter. Både det muslimska brödraskapet och den nu styrande militärregeringen har fortsatt med den forne diktatorns ekonomiska politik, där fokus legat på att undertrycka arbetarprotester snarare än att försöka åtgärda dess orsaker.
Samtidigt har de ekonomiska förhållandena i Egypten fortsatt att försämras, och förra året hamnade en rekordstor andel av befolkningen – 25,2 procent – under fattigdomsgränsen.
Det instabila politiska läget avskräcker dessutom investerare och har slagit mycket hårt mot turistindustrin, som tidigare var landets största inkomstkälla för utländsk valuta.
Även arbetslösheten har förvärrats. Innan revolutionen låg den på 9 procent, en siffra som idag har stigit till 13 procent. Samtidigt har den höga inflationen lett till stigande levnadsomkostnader och allt svårare villkor för landets mest utsatta.
-Det har inte gjorts något för att knyta samman löneutvecklingen med de stigande omkostnaderna. De flesta egyptier har det sämre idag än de hade det innan revolutionen, säger Adel Zakaria.
Sedan revolutionen har dock mängder av oberoende fackföreningar bildats av aktivister som getts möjlighet att utmana de statligt kontrollerade förbunden. Dessa fria fackföreningar, som representerar nästan tre miljoner arbetare, har legat i fronten för den våg av strejker som på senare tid har brutit ut i landet.
Zakaria menar att den nya fackliga rörelsen har stärkt arbetarnas ställning och ökat deras inflytande. Under förra året genomfördes två tusen kollektiva aktioner med bland annat krav på höjda löner, på utbetalningar av övertidsersättningar samt krav på återanställningar av personal som drabbats av orättvisa avskedanden.
Arbetare har även krävt att arbetslagarna från Mubaraks era ska skrivas om.
-Alla strejker har inte varit lyckade. Men efter revolutionen har myndigheter och arbetsgivare varit mer välvilliga till att förhandla med personalen, istället för att bara slå dem till lydnad – även om detta också fortfarande förekommer, säger Zakaria till IPS.
I oktober 2011 gav regeringen efter för de sedan länge ställda kraven på att höja minimilönerna – för första gången på 25 års tid. Men det var en strid som inte vanns helt av fackföreningsrörelsen. Den nya minimilönen sattes till motsvarande 650 kronor i månaden, vilket var mindre än hälften av vad aktivisterna hade begärt.
Nyligen meddelade regeringen att man planerar att höja minimilönerna för de sex miljoner anställda inom den offentliga sektorn till motsvarande drygt 1 100 kronor i månaden. Kraven på att den lönen även ska gälla för de 19 miljoner som är anställda inom den privata sektorn har dock inte hörsammats.
Fatma Ramadan, vid Egyptiska federationen för oberoende fackföreningar, Efitu, menar att regeringen fortsätter att skydda privata arbetsgivare som utnyttjar sin personal, eftersom de oroar sig för att eftergifter åt arbetarna ska leda till att investerare hellre flyttar sin verksamhet till andra låglöneländer.
Genomsnittsinkomsten i Egypten låg under förra året på motsvarande knappa 800 kronor i månaden. Trots inflationen har lönerna inom den privata sektorn i stort sett legat stilla.
-Militären och spillrorna av den gamla regimen förhindrar arbetarna att utnyttja sina rättigheter. De menar att strejker slår mot ekonomin, men arbetarnas rättigheter ska inte förverkas bara för att de vill skydda storföretagens intressen, säger Fatma Ramadan.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(a)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
