Dakka, 030527 (IPS) – Nära 325 000 pakistanier som bor i flyktingläger i Bangladesh hoppas att ett domstolsutslag tidigare i månaden ska kunna leda till ett drägligare liv.
För första gången har nämligen några av de pakistanska flyktingarna fått rösträtt. Det var tio pakistanier som tog sitt fall till domstolen.
Ejaz Ahmed Siddiqui, ordförande för Bangladeshs flyktingars välfärd- och utvecklingskommitté, säger att han är stolt över domstolsutslaget.
– Domstolens utslag har gjort slut på den osäkerhet som pakistanierna känner inför sin framtid.
Och det var ett viktigt beslut även om det var en seger för ett litet fåtal. De tio som utslaget gäller bor tillsammans med 20 000 andra pakistanier i Genève-lägret i huvudstaden Dakka. Många har bott i det och andra flyktingläger i upp till 30 år.
– Vi har alltid sett oss själva som medborgare i Bangladesh. Nu när jag får rätt att rösta kommer jag att kämpa för att få alla medborgerliga rättigheter i Bangladesh, säger 24-årige Mohammed Hasan, en av de tio som vann i domstolen.
De tio pakistanierna ansökte om att få rösta i valet i oktober 2001. Valkommissionen sa nej, men de nöjde sig inte med det utan gick vidare till domstolen.
Men rösträtt är bara ett steg på vägen. Pakistanierna, som också kallas Bihar-muslimer, eftersom de flesta av dem härstammar från den indiska delstaten Bihar, lever under svåra förhållanden i 63 flyktingläger i Bangladesh.
Flyktinglägren är smutsiga och ohygieniska. Sopor och förorenat vatten är en del av omgivningen. De hygieniska förhållandena är katastrofala, vattentillgången är knapp och boendet är trångt. Man uppskattar att nästan 60 procent av de som bor i flyktinglägren är födda där, efter Bangladeshs självständighet 1971. Innan dess var Bangladesh en del av Pakistan och gick under benämningen Östpakistan. – Varför skulle vi flytta till Pakistan, där språket är annorlunda, livsstilen är annorlunda och klimatet är annorlunda, säger 28-årige Yunus från flyktinglägret Mirpur i utkanten av Dakka.
Liksom många “pakistanier” i hans ålder talar, skriver och läser Yunus bengali. Det språket är i själva verket deras modersmål – inte urdu, deras föräldrars språk, och det språk som är vanligast i Pakistan.
Men trots det så är det de unga som är mest utsatta. Pojkar och flickor lämnar varje morgon lägren för att dryga ut sina föräldrars magra inkomster. De drar rickshaws, arbetar på lastbilar och bussar eller hjälper i affärer och restauranger.
Andra säljer frukt och grönsaker. Många flickor i lägren utför hemarbete och får småpengar för det. Lika dåligt avlönade är de som arbetar i klädfabriker.
