Washington, 110909 (IPS) – På tisdagen tog David Petraeus över som ledare för CIA. Han blev därmed chef över en organisation som på senare år har gått från att samla in och analysera underrättelseinformation till att även bedriva militära kampanjer i form av attacker med förarlösa drönarplan i Pakistan, men också i Jemen och Somalia.
Förändringarna inom CIA kom efter att den dåvarande CIA-chefen Michael Hayden arbetat hårt för att utöka attackerna med förarlösa flygplan – vid en tidpunkt då drönarattackerna såg ut som ett misslyckat experiment.
Nu verkar det som att Haydens engagemang främst berodde på att man inom CIA redan hade skapat en stor organisation för att hantera en sådan expansion.
Enligt en artikel i Washington Post 1 september dödades så många som ett tusen personer i samband med CIA:s attacker med drönare i Pakistan under förra året. En företrädare för CIA säger i samma artikel att organisationen har förvandlats till “en sjutusan till dödsmaskin”, innan personen snabbt ändrar sitt uttalande till “ett sjutusan till operativt instrument”.
Förändringen i CIA:s uppdrag är även tydlig genom den snabba tillväxten av dess antiterrorenhet, CTC, som växt från att ha runt 300 anställda i september 2001 till att i dag kunna räkna in närmare 2 000 personer i sin personalstyrka. Det motsvarar tio procent av alla anställda inom CIA, enligt Washington Post.
Mer än en tredjedel av personalen inom CIA:s analysavdelning är enligt samma artikel i huvudsak sysselsatta med att ge stöd till CIA:s insatser. Och av dessa analyserar två tredjedelar data åt enheten CTC:s avdelning som tar beslut om var drönarattackerna ska genomföras.
Till en början användes drönarattackerna försiktigt. Mellan 2004 och 2007 genomförde CIA tolv sådana attacker i Pakistan, varav alla var riktade mot högt uppsatta personer inom al-Qaida och dess samarbetsorganisationer.
Att George W. Bushs administration var så försiktig berodde främst på att den dåvarande pakistanske presidenten general Pervez Musharraf betraktades som en så pålitlig allierad att man inte ville riskera att destabilisera hans styre.
Med anledning av detta belades CIA med starka restriktioner för vilka mål som fick attackeras med förarlösa plan. Dessa attacker fick enbart utföras mot “högt värderade” måltavlor inom al-Qaida och deras allierade i Pakistan, och CIA var tvingade att se till att attackerna inte skulle leda till civila dödsoffer.
I samband med de tolv första attackerna dödades dock enbart tre identifierbara al-Qaida-medlemmar eller högt uppsatta talibaner. Samtidigt har granskningar visat att sammanlagt 121 civila dödades under dessa attacker. Vid en attack mot en koranskola i oktober 2006, då 80 lokala studenter dödades, var majoriteten civila offer.
Trots dessa katastrofala resultat så hade man inom CIA snabbt börjat bygga upp ett omfattande internt program för kriget med drönarplan.
Enligt Washington Post började CIA under 2005 att rekrytera personal internt som sattes att analysera vilka mål som skulle attackeras, och denna personal lockades med framtida befordringar. CIA utlovade samtidigt sin egen personal att kriget med drönare skulle växa snabbt och fortsätta långt in i framtiden.
År 2007 insåg dock CIA att man för att kunna leva upp till dessa löften var tvungna att förmå Vita huset att lätta upp restriktionerna för attacker med drönare. Enligt New York Times-reportern David Sangers bok “The Inheritance” var det i det läget som Hayden försökte övertala president George W. Bush att ta bort de regler som omgärdade attackerna med drönarplan. De flesta restriktionerna blev dock kvar.
I maj 2008 återvände dock USA:s dåvarande nationella underrättelsechef Mike McConnell från ett besök i Pakistan och var fast övertygad om att den pakistanska militären i hemlighet gav stöd till talibanska upprorsmän i Afghanistan.
Enligt Sanger skickades i juni samma år denna information vidare från McConnell till Vita huset. Detta tvingade Bush, som tidigare hade hyllat president Musharraf som en allierad i kampen mot talibanerna, att agera och visa att han var hård mot både den pakistanska militären, liksom mot de afghanska rebeller som funnit en fristad i nordvästra Pakistan.
Bush ville att attacker med drönare skulle genomföras, främst mot afghanska talibaner. Enligt Sanger tog presidenten omgående bort de tidigare reglerna om att attackerna skulle föregås av grundligt underrättelsearbete samt noggranna kontroller om att inga civila dödsoffer skulle krävas.
Efter att ha befriats från de tidigare reglerna kring drönarprogrammet började CIA omgående att utöka sina attacker, och under andra halvan av 2008 genomfördes mellan fyra och fem attacker i månaden.
I sin bok “Obama Wars” beskriver Bob Woodward hur man internt inom Barack Obamas administration till en början var mycket tveksam till om det skulle gå att besegra al-Qaida.
Men Obamas nye chef för CIA, Leon Panetta, var en varm anhängare av kriget med drönare. Han fortsatte att i det offentliga beskriva drönarattackerna som en strategi för att slå ut al-Qaida, trots att han var medveten om att CIA:s attacker i det läget främst riktades mot afghanska talibaner och dess allierade, inte al-Qaida.
Vid sin första presskonferens i februari 2009 sade Panetta, i en uppenbar referens till drönarattackerna, att insatserna för att slå ut al-Qaida “varit framgångsrika”.
Under Panettas ledning fortsatte attackerna med drönare på samma nivå som under andra halvan av 2008. Men under 2010 mer än fördubblades antalet genomförda attacker, från 53 2009, till 118 året därpå.
CIA hade därmed slutligen uppnått den stora kampanj med drönarattacker som man från början hade förutspått.
För två år sedan tycktes det som om den nye CIA-chefen Petraeus hade en mer skeptisk inställning till drönarattackerna i Pakistan. I ett hemligt dokument, som Washington Post fick tillgång till, varnade Petraeus för att drönarattackerna underblåste de anti-amerikanska stämningarna i Pakistan.
Nu kan det dock vara så att Petraeus personliga åsikter inte längre är relevanta. För CIA:s som institution kan drönarkriget ha blivit så viktigt att ingen chef har råd att låta sina egna analyser komma emellan.
*Gareth Porter är historiker och undersökande journalist med inriktning på amerikansk säkerhetspolitik. Han är bland annat författare till boken “Perils of Dominance: Imbalance of Power and the Road to War in Vietnam”, vars senaste utgåva kom ut 2006.
