Washington, 101101 (IPS) – Den förre brittiske premiärministern Winston Churchill var helt och hållet ansvarig för effekterna av den fruktansvärda svält som drabbade Bengalen 1943 och som kostade närmare tre miljoner indier livet. Den skriver författaren Madhusree Mukerjee i sin nya bok.
Svälten i Bengalen inträffade samtidigt som andra världskriget rasade i de östra delarna av det dåvarande brittiska Indien. I början av 1942 ockuperade japanerna Burma, som då var en ledande risexportör. Den brittiska regeringen beslöt då att köpa upp stora lager av ris och förhindrade därigenom att maten kom den bengaliska befolkningen till del.
Mukerjee hävdar i sin bok “Churchill's Secret War: The British Empire and the Ravaging of India during World War II”, att regeringen i London vägrade att skicka någon hjälp till den hungrande befolkningen – trots att det var uppenbart att mängder av människor börjat svälta ihjäl.
Mukerjee har hittat arkivmaterial som visar att den lokala regeringen i Bengalen, som kontrollerades av britterna, hamstrade ris för sina anställda i Calcutta samt köpte upp spannmål som skickades till allierade soldater i fält.
Denna hamstring förvärrade snabbt svälten. Den kom att härja i ett års tid, och situationen förbättrades först då den lokala risproduktionen kom igång.
Boken beskriver även det förakt Churchill hyste för vanliga indier, vilket gjorde det lätt för honom att ignorera de rop på hjälp som kom från det svältdrabbade Bengalen.
Enligt Mukerjee bar Churchill personligen ansvar för att den svältande befolkningen drabbades så hårt.
-Om det hade handlat om någon annan än Churchill så tror jag att hjälp hade skickats, och hade det inte varit för kriget så hade svälten inte brutit ut överhuvudtaget, säger hon till IPS från sitt hem i Frankfurt.
Mukerjee påpekar att Churchill gjorde många klart rasistiska uttalanden.
-Hans inställning till Indien var extrem och han hatade indier, främst eftersom han visste att man inte skulle kunna behålla Indien särskilt länge till.
Den stora svälten i Bengalen har varit föremål för flera tidigare böcker. Det som är nytt i Mukerjees bok är att hon granskat om det hade varit möjligt att skicka hjälp till de svältande. Och hennes slutsats är att det helt klart hade kunnat göras om bara Churchill och övriga medlemmar i krigsministeriet hade velat det.
Även de insatser som gjordes av lokala indiska ledare visar enligt Mukerjee hur ointresserad den brittiska regeringen var av att hjälpa de drabbade. Regionala politiska grupper försökte nå ut med förnödenheter till befolkningen, men de hade inte den kapacitet som krävdes.
Samtidigt som svälten härjade hölls närmare 90 000 politiska aktivister från landets kongressparti som fångar, på grund av att deras krav på självständighet från Storbritannien.
-Många av dem krävde att få släppas fria för att kunna hjälpa svältoffren, men deras begäran avslogs. Kongresspartiet kunde inte göra någonting, säger Mukerjee.
Även den lokala regeringen, som leddes av Muslimska förbundet, var belagda med strikta restriktioner. Partiets företrädare Fazlul Huq som flera gånger hade varnat för att den uteblivna distributionen av ris skulle leda till svält tvingades avgå.
På grund av censuren dröjde det dessutom innan medierna började rapportera om katastrofen.
Enligt Mukerjee var det många av de svältande som gav sig ut längs vägarna som dukade under av uttorkning. I boken berättar en Calcuttabo som överlevde svälten om hur människor “försökte bära med sig vatten i kupade händer, eller i löv, eller i utspända klädtrasor, till sina kära som ramlat ihop på vägen – men allt vatten sipprade bort”.
