Paris, 100914 (IPS) – I en ny rapport från Världsbanken konstateras att allt mer bördig jordbruksmark i fattiga länder köps upp eller hyrs ut till rika stater eller företag. Detta trots att dessa avtal blivit hårt kritiserade de senaste två åren.
Marken köps upp av utländska regeringar och rika företag för att trygga det egna landets mat- och energiförsörjning. Medan en del kallar avtalen för “jordbruksinvesteringar” menar västerländska och afrikanska aktörer inom civilsamhället att det snarare handlar om att utländska investerare lägger beslag på den bästa odlingsbara marken.
När det sydkoreanska företaget Daewoo Logistics i november 2008 meddelade att de tecknat ett avtal med Madagaskar om att leasa 1,3 miljoner hektar jordbruksmark för produktion av majs och palmolja väckte det en våldsam debatt.
Flera av de avtal som gjorts har fördömts för att det inte funnits några tydliga fördelar för de länder som hyr ut mark. Avtalen har också kritiserats för att skada den lokala näringen och för att de leder till att småodlare tvingas lämna sin mark.
Världsbankens nya rapport varnar för en “häpnadsväckande brist på medvetenhet om vad som händer på fältet” – även bland de institutioner som har till uppgift att granska utvecklingen.
Det beräknas att avtalen för köp eller leasing av mark omfattade 45 miljoner hektar jordbruksmark år 2009, och att intresset för sådana avtal förväntas att öka i och med att råvarupriserna är instabila samtidigt som det finns en oro över en framtida brist på mat.
I början av september ledde de stigande priserna på bröd och bränsle till våldsamma protester i Moçambiques huvudstad Maputo. Flera personer sköts till döds och hundratals människor skadades.
Samma vecka meddelade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, att stigande priser på vete lett till en ökning av livsmedelspriserna på upp till fem procent, vilket är den största ökningen från en månad till en annan sedan i november 2009.
Världsbankens rapport konstaterar att “en av de viktigaste prioriteringarna för utveckling i världen måste vara att förbättra det småskaliga jordbrukets produktivitet, särskilt i Afrika”. Men i rapporten framhålls också att det storskaliga jordbruket också kan främja en hållbar jordbruks- och landsbygdsutveckling, om det sköts på rätt sätt.
I rapporten betonas att många länders regeringar är dåligt rustade för att hantera den typ av avtal som nu ingås på flera håll i världen. Många överenskommelser har tvingats fram och flera av dem har gett ytterst små inkomster till de fattiga ländernas statskassa.
-Regeringarna måste kunna reglera investeringarna och på ett skickligt sätt förhandla med investerarna. Civilsamhället måste få möjlighet att granska avtalen och jordbruksorganisationer bör kunna få förhandla med regeringen och investerarna, säger Lorenzo Cotula från Internationella institutet för miljö och utveckling, IIED.
Han menar att internationella organ kan spela en viktig roll i det arbetet. Världsbanken har tillsammans med FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, tagit fram principer för hur kontrakten gällande jordbruksmark bör utformas. Men än så länge finns ingen kontrollfunktion för om dessa principer följs eller inte.
-En frivillig tillämpning fungerar inte. Det som behövs är en tvingande lagstiftning. Till dess bör vi tillfälligt avbryta dessa avtal i de utvecklingsländer som inte nått det första millenniemålet om att utrota extrem fattigdom och hunger, säger Antoine Bouhey, som följer utvecklingen för organisationerna Peuples Solidaires och ActionAids räkning, två organisationer som arbetar för småbönders rättigheter i utvecklingsländer.
