990304 (IPS) – För 18 år sedan förlorade Naek sina två barn när de av misstag irrade sig in på militärt område i västra Java, och föll offer för en sprängladdning. Båda dog. Trots att det snart gått två decennier sedan dödsolyckan har ingen i familjen vågat tala om det som hände. Och tyvärr är de två barnen inte de enda som dött i den sortens olyckor i landet.
– Det skulle vara rena självmordet att börja beklaga sig över militären, säger barnens mamma.
Sprängladdningar används ofta i militära övningar, men alla laddningar exploderar inte när de ska. Det är inte bara människor som drabbas av detta. Även naturen och djurlivet vid kustbyarna har skadats på grund av de ammunitionstest som den indonesiska militären utfört i djungeln kring Sancang på västra Java.
Märkligt nog är just det område, Leuweung Sancang-reservatet, där barnen sprängdes i luften, naturskyddad skog. Lagen förbjuder att området används till något annat än naturskydd, men regeringen vågade helt enkelt inte utmana militären under Suharto-regimen.
De människor som bor i området berättar gärna om hur naturskön trakten var förr. Idag kantar stora kratrar kuststräckan. Hålen är sex till tio meter djupa och 20 till 50 meter i diameter. – När de sprängde steg temperaturen till 39 grader och värmen stannade i flera veckor, säger en bybo.
Folk i byarna ser allt färre djur nu för tiden. Förr strövade massor av djur omkring fritt i omnejden. Det fanns bufflar, pantrar, javanska hjortar, apor och vackra fåglar. 80 procent av buffelbeståndet har försvunnit sedan ammunitionstesten påbörjades. Även sällsynta trädarter är idag utrotningshotade.
Enligt ett högt befäl sprängde militären cirka 40-50 ton ammunition varje år i området. Mängderna minskade dock 1994 efter protester från lokalbefolkningen.
Idag har befolkningen äntligen tagit mod till sig och börjat prata. Om hur massor av skräp från militärernas måltider ligger kvar i området, om hur skelett av sällsynta djur hittas lite här och var. – Soldaterna måste ha skjutit dem och ätit upp dem. Militären har speciella rättigheter vad gäller skogen, säger Sunarto.
I ett annat område med en liknande historia, Sempu-skogen, planerar invånarna att stämma militären för miljöbrott. Men chefen för arméns strategiska reserv, general Willem Theodorus, har ingen förståelse för anklagelsen. – Vi har sökt tillstånd från den lokala naturvårdsenheten varje gång vi varit där, och vi har fått tillstånd, säger han.
Detta förnekar dock chefen för naturvårdsenheten, Roeslan Effendi, som säger att de aldrig fick veta något om militärövningarna.
En soldat som IPS talat med säger att det är naturligt för soldater att vistas i skogarna. Att de måste jaga vilt för att lära sig att överleva i djunglerna vid ett eventuellt krig. De blev tillsagda av befälen att göra så.
Garuts studentforum, en lokal icke-statlig organisation som arbetar med naturskyddsfrågor, beräknar att ammunitionssprängningarna totalt har orsakat minst tio dödsfall och 30 skadade.
Kafil Yamin IPS/ Pameungpeuk, Indonesien 990303
.
