London, 220503 (IPS) – Kvinnliga journalister världen över vittnar om hur de tvingas möta ett växande nätbaserat hat – på grund av att de är kvinnor. Trakasserierna innebär ett hot mot kvinnors deltagande i medierna i den digitala eran. Det skriver Tara Carey, presschef vid den internationella organisationen Equality Now, i denna kommentar på Pressfrihetens dag.
Det nätbaserade hatet utgör en form av censur som syftar till att tysta kvinnor, kväva pressfriheten och tysta kritisk journalistik som lyfter fram och diskuterar diskriminering.
Det hat som drabbar kvinnliga journalister skiljer sig ofta från de trakasserier som drabbar deras manliga kollegor eftersom det är inriktat på deras kön.
En rapport från Unesco som gjordes bland 900 kvinnliga journalister i 125 länder förra året visar att nästan tre fjärdedelar hade drabbats av angrepp på nätet. En av fyra hade utsatts för dödshot och nästan en femtedel hade hotats med sexuellt våld.
Det nätbaserade hatet kommer till uttryck på olika sätt. Det kan handla om sexistiska attacker eller olämpliga sexuella kommentarer, men också om utskick av pornografiskt eller annat stötande material. Det kan handla om nedsättande kommentarer om kvinnors yrkeskunnande eller deras intelligens och utseende eller bestå av rena hot om mord, tortyr eller våldtäkt.
Kvinnor utsätts för att deras konton hackas och att deras privata material börja spridas. Information, som kvinnors hemadresser, kan bli publicerade i syfte att få dem att känna sig otrygga.
I många fall blir attackerna särskilt allvarliga när kvinnohatet sammankopplas med andra diskrimineringsgrundande fenomen som rasism, homofobi eller klasshat.
Det sexistiska och våldsamma språket har sin grund i patriarkala strukturer som utnyttjas för att förminska och kränka kvinnliga journalister.
En oroande trend är att det våld som drabbar kvinnor på nätet också kan leda till fysiska attacker och andra former av övergrepp utanför nätet – däribland juridiska processer där lagar mot förtal utnyttjas för att tysta och hämnas på kvinnliga reportrar.
Många kvinnliga journalister utsätts för attacker som syftar till att smutsa ned deras anseende. Detta kan vara särskilt farligt i konservativa samhällen där könsnormerna är särskilt tydliga och där konsekvenserna kan bli ödesdigra.
I samhällen där djupliggande patriarkala värderingar råder kan kvinnor tvingas be om tillåtelse av sina familjer för att ge sig in i journalistiken – och i dessa samhällen är utsatta kvinnor särskilt sårbara.
Samtidigt som hatet florerar arbetar många kvinnliga journalister i länder där lagstiftningen är svag och där förövarna åtnjuter straffrihet.
I många fall samverkar grupper i riktade personliga attacker som göds av kvinnohat och ofta sammanfaller med populistisk politik. Detta slår inte bara mot kvinnliga nyhetsreportrar utan ingår ofta i en större demonisering av medierna som syftar till att underminera förtroendet för den kritiska journalistiken.
Kvinnor vittnar om hur det könsbaserade hatet får dem att utöva självcensur och dra sig undan från att rapportera om vissa ämnen och från sociala medier-plattformar – och i vissa fall helt dra sig tillbaka från journalistiken.
Detta är ett problem som genast måste bemötas. Kvinnliga journalister är helt avgörande för att öka den offentliga förståelsen för vissa frågor, för det offentliga samtalet och det politiska beslutsfattandet. Om kvinnorna blir färre skadas mångfalden inom det offentliga samtalet och risken är att vissa frågor som främst drabbar kvinnor och flickor blir mindre belysta.
En undersökning som nyligen gjorts av Internationella journalistfederationen visar att världens mediehus gör för lite för att bemöta det nätbaserade hatet. Två tredjedelar av de kvinnliga reportrar som deltog i undersökningen uppger att deras arbetsgivare inte prioriterar frågan och nästan hälften uppger att ämnet knappt ens diskuteras.
Att många medieföretag undviker att ta det nätbaserade hatet på allvar har även lyfts fram av Unesco.
Att bemöta övergreppen kan inte vara offrets ansvar. Nyhetsorganisationer måste göra mer för att stötta de som drabbas och införa riktlinjer kring hur trakasserier ska bemötas. Redaktionerna måste vara platser där kvinnliga reportrar kan känna sig trygga och stöttade.
Ägare till sociala medieplattformar har dessutom ett enormt ansvar. Ofta blir i stället kvinnliga reportrar som begär att stötande innehåll ska tas bort ignorerade eller avvisade av dessa företag, som enligt Unesco fortsätter att ducka från sitt ansvar över det material de är med och sprider.
Världens rättssystem bör dessutom bidra med mer stöd och hjälp till offren – och se till att förövare straffas. Trakasserierna mot kvinnliga journalister utgör en kris som inte längre kan ignoreras.
