Toronto, 210615 (IPS) – FN:s kommitté för global matsäkerhet, CFS, införde nyligen rekommendationer om satsningar på så kallad agroekologi för att stärka en hållbar livsmedelsproduktion. Samtidigt finns det en ökande risk för att begreppet urvattnas – och att den stora omvandlingen av matsystemen som krävs uteblir. Det skriver forskaren och debattören Lauren Baker i denna kommentar.
Agroekologin syftar till att säkerställa produktionen av mat, samtidigt som naturen och den biologiska mångfalden skyddas och ett mer hållbart och rättvist livsmedelssystem byggs upp.
Rekommendationerna från CFS kom efter intensiva förhandlingar mellan regeringar, FN-organ, organisationer och den privata sektorn.
Nu är det viktigt att begreppet inte används i en ”grönmålning” – utan att även de sociala och politiska betydelserna av agroekologin bibehålls. Dessa är nämligen avgörande för de djupgående strukturella förändringar som de globala matsystemen måste genomgå.
Agroekologin har vunnit en allt större acceptans i världen – och det finns tydliga bevis som stödjer dess transformativa förhållningssätt. Inom begreppet kombineras de ekologiska principerna om en ökad mångfald av grödor, om återbruk och gemensam kunskapsinhämtning, men också behovet av kultur och tradition – och betydelsen av en solidarisk och cirkulär ekonomi.
Det finns en växande risk för att endast valda delar av dessa budskap kommer att plockas upp i de offentliga diskussionerna – samtidigt som de verkligt förändrande delarna utelämnas.
Samtidigt har covid-19 på ett brutalt vis tydliggjort hur fel det kan gå när vi inte erkänner hur djupa kopplingarna är mellan ekologin och människors och djurs hälsa. Pandemin har stört matsystemen – och därmed människors försörjningsmöjligheter och hälsa – på global nivå. Men krisen har också belyst hur ohållbart och sårbart dagens matsystem är.
Den industrialiserade mat- och jordbruksmodellen, där maten ses som en vara och där man bortser från produktionens miljömässiga och sociala kostnader, måste förändras.
Den nuvarande modellen marginaliserar världens viktigaste mattillverkade – de småskaliga bönderna och arbetarna samt ursprungsbefolkningarna och deras innovativa lösningar, samtidigt som miljöskadorna är omfattande. Matsystemen beräknas stå bakom 30 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.
Den återuppbyggnad som sker efter pandemin måste ta vara på möjligheterna till verkliga förändringar.
Allt fler människor i olika delar av världen kan vittna om de förändringar som kan genomföras med hjälp av agroekologiska metoder. Ett exempel är de 600 000 bönderna i den indiska delstaten Andhra Pradesh, som med stöd från myndigheter och organisationer har inlett en storskalig övergång till ekologiska odlingar. Även i länder som Costa Rica, Senegal och Tyskland har stödet för agroekologiska och ekologiska jordbruk ökat.
Över hela världen har allt fler lokala, regionala och nationella jordbrukarnätverk börjat plädera för metoderna.
Allt detta sker samtidigt som större delen av de subventioner, satsningar och program som riktas till jordbruket är fortsatt inriktade på en industriell form av matproduktion.
I höst ska FN stå värd för ett globalt toppmöte om världens livsmedelssystem. För att kunna förverkliga alla de fördelar som agroekologin kan bidra med krävs det satsningar, offentliga investeringar och forskning som är inriktad på dess helhetssyn – samt agroekologins inbyggda sociala och politiska principer.
Beslutsfattare måste redan från början slå fast hur viktiga lokala institutioner och befolkningar är, att rättigheter måste utökas och skyddas, att infrastruktursatsningar genomförs – samt säkerställa den avgörande roll som småbönder, ursprungsbefolkningar och kvinnor har.
*Lauren Baker är programchef för Global Alliance for the Future of Food och undervisar om globala matfrågor vid Torontos universitet, samt är knuten till ett program om matsäkerhet vid Ryerson-universitetet.
