New York, 200312 (IPS) – Den brasilianska journalisten Patrícia Campos Mello har gjort sig känd för att rapportera från världens olika konfliktområden. Men i dag kommer det största hotet mot henne från hemmaplan – i en kampanj där landets president står i centrum. Attackerna är bara ytterligare ett bevis för de hinder som Latinamerikas kvinnliga journalister ställs inför, skriver två representanter för Kommittén till skydd för journalister i denna kommentar för IPS.
Attackerna är bara ytterligare ett bevis för de hinder som Latinamerikas kvinnliga journalister ställs inför.
De senaste veckorna har Patrícia Campos Mello varit utsatt för en våldsam kampanj bestående av öppna hot och personangrepp, efter att en person i ett kongressförhör påstått att hon varit beredd att erbjuda sexuella tjänster i utbyte mot information.
De ogrundade anklagelserna fick snabbt stor spridning via WhatsApp och Twitter, med hjälp av nättroll och politiker som delade flera så kallade mem där hon kallades för ”prostituerad”. Och kampanjen blev en del av den offentliga debatten efter att landets president Jair Bolsonaro återupprepat anklagelserna i en intervju.
– Det handlar om ett försök att misskreditera det arbete som vi kvinnliga journalister gör, säger den politiska journalisten Juliana Dal Piva.
Även hon har utsatts för trakasserier efter att ha skrivit om presidenten och hans familj. Flera av presidentens söner är aktiva inom politiken.
– När artiklarna är kritiska mot Bolsonaro, så blir detta motattacken. De insinuerar att journalister är beredda att erbjuda sex i utbyte mot information.
Men detta är långt ifrån det enda exemplet på hur svår arbetssituationen är för många kvinnliga journalister i Latinamerika. Det kan handla om trakasserier på arbetsplatsen, attacker från arméer av nättroll, sexuellt våld och till och med mord. Och på de flesta arbetsplatser saknas tillräckliga rutiner för att hantera hoten. I många fall får de kvinnliga journalisterna i stället försöka hitta egna överlevnadsstrategier.
För de flesta manliga reportrar finns hoten utanför redaktionslokalerna. Så är det inte alltid för deras kvinnliga kollegor. Ett exempel på det är behandlingen av journalisten Yadira Peláez på den statliga tv-kanalen i Bolivia. Hon fick 2017 sparken efter att ha anmält att hon utsatts för sexuella trakasserier av sin chef – och blev dessutom stämd av ledningen som menade att hon orsakat ”ekonomiska skador”.
En undersökning som för några år sedan gjordes bland 400 kvinnliga journalister i 50 länder visade samtidigt att en stor del av det våld som drabbat dem kom från en chef eller överordnad.
Attackerna mot en reporter som Patrícia Campos Mello följer en gammal sexistisk myt, som går ut på att glamorösa journalister i jakten på ett verkligt scoop är beredda att gå till sängs med sina källor. I verkligheten är situationen snarare den motsatta. En undersökning bland 500 kvinnliga reportrar i Brasilien som gjordes 2017 visade nämligen att en tiondel av dem blivit erbjudna exklusiv information i utbyte mot sexuella tjänster.
För kvinnliga reportrar kan minsta ryktesspridning få mycket stora konsekvenser. De riskerar att drabbas mycket hårt på sociala medier och att tvingas öppna mejlkorgar fulla med våldshot och obehagliga bilder. Detta samtidigt som de måste fortsätta göra sitt jobb.
När en manlig journalists trovärdighet attackeras handlar det vanligen om det arbete han utfört och ifrågasättanden kring reporterns objektivitet. När en kvinnlig reporter utsätts är det i stället hennes kropp som står i centrum.
Offentliga kvinnor riskerar att bli påhoppade för hur de ser ut, för sina personliga relationer och för sina familjerelationer. Juliana Dal Piva säger att det hon fruktar mest är att kampanjerna mot henne ska leda till att även hennes anhöriga blir utsatta för liknande trakasserier.
Och än värre blir attackerna om kvinnan är svart eller lesbisk. Det har sportreportern Fernanda Gentil i Brasilien vittnat om, då det blev känt att hon hade en relation med en kvinna.
Hoten mot kvinnliga reportrar förekommer i hela världen. Men de blir extra allvarliga i Latinamerika, en region där det dödliga våldet mot kvinnor är särskilt utbrett. Sedan 1992 har elva kvinnliga journalister blivit mördade med anledning av sitt arbete i Latinamerika, varav de allra flesta i Mexiko eller Colombia.
Trots alla hot och hinder fortsätter de latinamerikanska kvinnliga reportrarna sitt arbete för att driva journalistiken framåt. Och de slår tillbaka gemensamt. Efter den brasilianska presidentens utspel mot Patrícia Campos Mello gick närmare 850 kvinnliga journalister samman i ett gemensamt brev där de protesterade mot de ”smutsiga och falska attackerna”.
För två år sedan gick även en grupp brasilianska journalister samman i en kampanj för att tvinga landets myndigheter att agera mot de trakasserier som drabbade kvinnliga sportreportrar i samband med att de bevakar fotboll. Även i Mexiko har en kampanj inriktats på att få ett slut på de övergrepp, det våld och den diskriminering som drabbar kvinnliga reportrar.
Samtidigt är det viktigt att inte glömma vikten av att bekämpa grundproblemen – att journalisterna verkar i ett samhälle som nedvärderar kvinnors arbete och där kvinnor förväntas hålla tyst – något som knappast är möjligt för en framgångsrik journalist. Kampen mot dessa normer kommer sannolikt att bli lång. Men Latinamerikas kvinnliga journalister tycks vara redo att ta sig an den.
Natalie Southwick och Renata Neder
*Natalie Southwick är programchef för Kommitténs till skydd för journalisters avdelning i Latinamerika och Renata Neder är organisationens korrespondent i Brasilien.
