New York, 190924 (IPS) – I veckan hålls ett toppmöte om FN:s hållbarhetsmål. De globala målens främsta målsättningar är att den extrema fattigdomen och hungern ska vara utrotade till 2030. Men flera rapporter visar att många av världens utvecklingsländer inte är på väg att infria de ambitiösa målen.
Under tisdagen och onsdagen hålls ett toppmöte om de globala målen i New York. Den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare Antonio Guterres visar att många utvecklingsländer för närvarande kämpar i motvind i kampen mot fattigdom och hunger samtidigt som klimatförändringarnas har förödande effekter.
Fyra år har gått sedan de globala målen antogs av världens länder. Men Jens Martens, som är ordförande för organisationen Global Policy Forum, påpekar att flera FN-rapporter visar att framgångarna inom flera områden helt har uteblivit, och att situationen i vissa fall snarare har gått bakåt.
– Destruktiva produktions- och konsumtionsmönster har förvärrat den globala uppvärmningen, ökat förekomsten av extrema väderfenomen, lett till att plast dumpas på till och med de mest isolerade platserna på planeten, och dramatiskt ökat förlusterna av biologisk mångfald, säger Jens Martens till IPS.
Enligt honom har de flesta regeringarna i världen inte förvandlat hållbarhetsmålens visioner till politiska satsningar för att åstadkomma verkliga förändringar.
– Dessutom är den nationalistiska chauvinismen och auktoritära styren på frammarsch i många länder, vilket allvarligt undergräver de sociala banden och Agenda 2030:s själ och målsättningar, säger han.
Inför FN-toppmötet har brittiska Overseas Development Institute, ODI, lanserat en rapport som visar att minst 430 miljoner människor beräknas leva i extrem fattigdom 2030, vilket är en ökning jämfört med tidigare uppskattningar.
Jesse Griffiths, som är chef för ODI:s avdelning för utvecklingsstrategier och finansieringsprogram, säger till IPS att fattigdomen har minskat betydligt i flera länder med växande ekonomier, som Kina och Indien. Men i många av världens allra fattigaste länder har situationen i stället förvärrats.
Samtidigt slår rapportförfattarna fast att det skulle gå att utrota den extrema fattigdomen – om regeringarna i de fattiga länderna ökade sina skatteintäkter och världens biståndsgivare levde upp till FN:s målsättning om att 0,7 procent av deras bruttonationalinkomster ska gå till bistånd.
Rapportens huvudförfattare Marcus Manuel säger att resultatet annars kommer att bli att hundratals miljoner människor fortfarande kommer att tvingas leva på mindre än motsvarande 1,9 dollar om dagen 2030.
– Miljontals människor kommer även fortsättningsvis att lyftas ur fattigdomen genom den ekonomiska tillväxten, men många lämnas på efterkälken – trots att det inte behöver vara så, säger Marcus Manuel.
Han menar att det avgörande är att lokala regeringar och biståndsgivare ökar sina ekonomiska satsningar och inriktar dem på att bekämpa den extrema fattigdomen. Marcus Manuel säger till IPS att genomförandet av Agenda 2030 dock inte bara handlar om politiska satsningar, utan att problemen med orättvisor och icke-hållbara produktions- och konsumtionsmönster är djupt förankrade i maktförhållanden, kultur och politik.
– Vi har behov av fundamentala reformer av styrelseformerna på alla nivåer – inklusive inom FN, säger han.
Enligt Marcus Martens skulle det högnivåforum som FN har inrättat för att granska utvecklingen kring hållbarhetsmålen behöva stärkas och få ett starkare mandat.
Jesse Griffiths säger att om de rika länderna levde upp till målsättningen om att avsätta 0,7 procent av BNI till bistånd, och såg till att hälften av stödet öronmärktes för de fattigaste länderna så skulle alla nationer ha tillräckligt med resurser för att bekämpa den extrema fattigdomen. Men enligt honom är de biståndsgivande nationerna långt ifrån målsättningen, då genomsnittet endast låg på 0,31 procent av BNI under förra året. Under fjolåret levde endast 5 av de 30 medlemmarna i biståndskommittén OECD-DAC upp till målsättningen om minst 0,7 procent av BNI. Sverige var ett av dessa länder.
ODI:s rapport rekommenderar även regeringarna i de fattigaste länderna att i så hög grad som möjligt öka sina skatteintäkter samt att satsa hälften av sina offentliga utgifter på sjukvård, utbildning och förbättrade sociala skyddsnät, vilket länder som Etiopien och Tanzania nästan har uppnått.
