Malaysia underrapporterar fattigdomstal enligt FN-rapportör

Genève/Kuala Lumpur, 190830 (IPS) – Malaysia hävdar att andelen fattiga i landet har minskat till mycket låga nivåer. Men i beräkningen används en metod som inte tar hänsyn till de verkliga levnadskostnaderna samtidigt som särskilt utsatta grupper inte ingår. Det skriver FN-rapportören Philip Alston i denna kommentar.

Malaysia är ett land som på ett imponerande sätt har lyckats minska fattigdomen under de senaste 50 åren. Men den officiella linjen – att fattigdomen har utrotats, eller bara finns kvar i mindre områden på landsbygden – stämmer inte, och har dessutom bromsat politiska insatser.

Enligt de officiella siffrorna minskade fattigdomen i landet från 49 procent av befolkningen 1970 till enbart 0,4 procent 2016. Men då är fattigdomsgränsen satt till en samlad inkomst per hushåll på endast motsvarande 235 dollar om dagen, vilket skulle innebära att en familj bestående av fyra personer i en stad skulle kunna klara sig på mindre än 2 dollar om dagen.

Det är en mycket lågt satt gräns i ett land som står på gränsen till att klassas som ett höginkomstland. Dessutom har ett antal oberoende analyser kommit fram till att den verkliga siffran för andelen fattiga snarare ligger på mellan 16 och 20 procent av befolkningen, samtidigt som runt nio procent av hushållen tvingas överleva på mindre än 479 dollar i månaden.

De verkliga fattigdomstalen är betydligt högre än vad de officiella siffrorna anger och landets regering måste se över hur siffrorna beräknas. Detta för att inte de ekonomiska problem som så många i landet lever med ska bli avskrivna med hjälp av en statistisk metod. Detta är något regeringen omgående bör se över.

Landet har nästan uppnått en allmän tillgång till sjukvård och andelen barn som går i skolan är hög, och ekonomin växer. Men samtidigt har stora delar av Malaysias befolkning hamnat på efterkälken och många av dem som lever ovanför fattigdomsgränsen lever trots detta i fattigdom.

Jag har talat med familjer som har stora bekymmer att betala sin hyra, och vars barn inte kunnat gå i skolan eller uppsöka sjukvården på grund av resekostnaderna.

De felaktiga beräkningarna har även lett till att för små resurser har satsats i kampen mot fattigdomen och på ett bristfälligt socialt skyddsnät som inte är byggt för att hantera människors behov. Det har lett till att många människors rätt till mat, bostad och utbildning är hotad.

Ursprungsbefolkningarna är i betydligt högre grad utsatta för fattigdom. Och trots att regeringen genomfört åtgärder för att skydda deras rättigheter är ursprungsbefolkningarnas traditionella marker hårt ansatta – vilket innebär ett hot mot urfolkens möjligheter att försörja sig och få tag på mat och traditionella läkemedel.

Jag blev även bekymrad när jag hörde statliga företrädare tala om behovet för ursprungsbefolkningar att ”anpassa sig” och flytta in till städerna för att försäkra sig om sina rättigheter.

Samtidigt finns det miljontals migranter, flyktingar och statslösa personer som är utestängda från det offentliga skolsystemet och möter hinder inom sjukvården, och som ofta inte kan arbeta legalt – och vilka är uteslutna från den officiella fattigdomsstatistiken.

Migrantarbetarna, som är många inom den malaysiska arbetskraften, drivs ofta in i fattigdom samtidigt som de exploateras av skrupellösa rekryteringsagenter och arbetsgivare, drabbas av hårda immigrationsregler och riskerar att deporteras om de kräver sina rättigheter.

Landets regering bör omgående revidera hur fattigdomen mäts genom att sätta gränser som ligger i linje med levnadskostnaderna, och genom att även inkludera utsatta grupper som inte är medborgare. Myndigheterna bör även upphöra med att hålla inne information som är viktig för att öka kunskaperna om fattigdom och orättvisor, däribland mikrodata från hushållsundersökningar.

De malaysier jag träffat och som kämpar för att klara sig, eller för att hjälpa andra med stora behov, förtjänar bättre än att få höra från beslutsfattare att den fattigdom de själva har direkt kontakt med, inte existerar.

Malaysia har gjort stora framsteg på en rad områden, men landets nya regering bör inte förneka de fattiga och marginaliserades existens. I stället bör man agera för att deras rättigheter ska stärkas.

*Philip Alston är FN:s särskilde rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter och presenterade den 23 augusti sina slutsatser efter ett elva dagar långt besök i Malaysia.

Philip Alston