Brasilia, 181030 (IPS) – Jair Bolsonaros seger i presidentvalet i Brasilien innebär att Amerikas två största länder kommer att styras av presidenter från den yttersta högern som lyckats utnyttja miljontals människors frustration. Likheterna mellan ”Trumpism” och ”Bolsonarism” är många, skriver den brasilianska akademikern och aktivisten Brent Millikan i denna kommentar.
I båda fallen har presidentvalsvinnarna lyckats locka röster från stora grupper som lever under sociala och ekonomiskt utsatta situationer. I USA har ”den amerikanska drömmen” blivit allt mer avlägsen för en majoritet av befolkningen, till stora delar på grund av de sneda effekterna av en allt mer globaliserad kapitalism tillsammans med den nyliberala politik som förts av både demokratiska och republikanska presidenter.
Hillary Clintons valkampanj tog tydligt skada av den nyliberala politik som lanserades av hennes mans administration och som ledde till fördjupade sociala och ekonomiska klyftor. Dessutom tog hon som presidentkandidat inte hänsyn till befolkningarna i delstater som drabbats av den avindustrialisering som resulterat i ökad arbetslöshet och sjunkande löner. Hennes kopplingar till Wall Street hjälpte henne inte heller att undkomma uppfattningen att hon var en del av eliten.
Allt detta banade vägen för en högersinnad populistisk miljardär som kunde bygga upp en bild av sig själv som en förkämpe för de arbetare som glömts bort av det demokratiska partiet.
I Brasilien har en allvarlig ekonomisk kris tillsammans med jättelika korruptionsskandaler som involverat traditionella politiska partier som PMDB, PSDB och PT, lett fram till en allmän röstningsrevolt mot den politiska klassen, även från de fattiga. Det drabbade motkandidaten Fernando Haddad och andra som haft kopplingar till partiet PT.
På samma sätt som i USA kunde en högerextrem kandidat utnyttja det politiska utrymme som uppstått på grund av de växande klyftor och fel som begåtts av andra traditionella partier.
En återkommande taktik från både Trump och Bolsonaro har varit att underblåsa nostalgi för en förgången och idylliserad tid som kandidaten sagt sig kunna återskapa, nästan som genom mirakel.
I Trumps slogan ”Make America Great Again” fäster inte avseende vid den amerikanska historiens behandling av ursprungsbefolkningar och folkmord, slaveriet eller den långa diskrimineringen av svarta, kvinnor och invandrare. Bolsonaro har talat nostalgiskt om Brasiliens blodiga militärdiktatur mellan 1964 och 1985, däribland genom att ursäkta den tortyr som förekom.
En annan gemensam strategi har varit att underblåsa rädsla, ilska och hat, att ursäkta våld och utmåla vissa individer och grupper som fiender som är skyldiga till alla samhällets problem.
I fallet Trump har det handlat om migranter och muslimska ”terrorister”, svarta och demokratiska motståndare – i synnerhet Hillary Clinton och Barack Obama.
För Bolsonaro finns en lång lista av fiender – vid sidan av Arbetarpartiet och dess påstådda ”kommunister” – även ursprungsbefolkningar, ättlingar till svarta slavar, hbtq-rörelsen, miljövänner, rörelsen som kämpar för jordlösa bönder, människorättsförsvarare och aktivister i allmänhet, liksom miljömyndigheter.
En annan slående likhet mellan Trump och Bolsonaro är kvinnohatet och fiendskapen mot de medier som agerar kritiskt och oberoende – som CNN, The New York Times och Folha de São Paulo. Anklagelser om ”fejknyheter” förekommer när obehagliga sanningar avslöjas samtidigt som falsk information som uppmuntrar till rädsla, fördomar och ilska mot politiska motståndare sprids i massiv skala genom sociala medier.
I Brasilien har Bolsonaros anhängare börjat göra sig skyldiga till allvarliga våldsbrott, samtidigt som landets medier utsatts för hot, däribland den stora dagstidningen Folha de São Paulo. Efter att tidningen avslöjat hur personer som är anhängare till Bolsonaro spridit falska nyheter via sociala medier tvingades redaktionen begära polisskydd.
Det finns ännu fler likheter mellan de båda männen, som är lättare att förstå om man betänker vilka ekonomiska intressen de båda har kopplingar till.
Hos Trump är inflytandet från olje- och kolindustrin tydligt. I fallet Bolsonaro kommer det tydligaste stödet från jordbruksföretag. I båda fallen handlar det om privata intressen som vill exploatera naturresurser utan att ta hänsyn till de sociala och miljömässiga skador som drabbar lokalbefolkningar eller samhället i stort.
Både Trump och Bolsonaro har lagt stor kraft på att framstå som ”nya” politiker. Samtidigt företräder de gamla utvecklingsmodeller som handlar om rovdrift på naturresurser. Detta samtidigt som utmaningar som klimatförändringen ignoreras.
Efter att Trump vunnit presidentvalet 2016 hävdade vissa bedömare att han som president skulle tvingas att bli mer sansad och pragmatisk. Men det som hänt de senaste två åren är ett bevis på motsatsen – Trumpadministrationen har karakteriserats av systematiska attacker på demokratiska institutioner, grym behandling av migranter samtidigt som man utan att skämmas arbetar för att avveckla Barack Obamas program för ren energi, till förmån för kol- och oljeindustrin.
Frågan är nu vad som ska ske i Brasilien, med Bolsonaro vid makten. I vilken utsträckning kommer han att respektera författningen och de demokratiska institutionerna? Kommer han att försöka kriminalisera sociala rörelser genom att behandla dem som terrorister, som utlovat?
Och i vilken utsträckning kommer han att fortsätta att göda fördomar och hat mot svarta, kvinnor, ursprungsbefolkningar och andra ”fiender”? Kommer han att gå vidare med sina planer på att nedmontera landets miljöprogram och få Brasilien att lämna Parisavtalet?
När man beaktar exemplet Trump, som Bolsonaro har beskrivit som en ”utmärkt president”, finns det tyvärr få orsaker att se optimistiskt på någon av dessa frågeställningar.
*Brent Millikan är demograf och ordförande för miljöorganisationen International Rivers brasilianska avdelning.
