Islamabad, 180731 (IPS/CPJ*) – På senare tid har pakistanska medier utsatts för hårda påtryckningar från mäktiga intressen. Men försöken att tysta pressen har inte lett några reaktioner från landets rättsväsende.
Pakistans journalister är hårt trängda mellan landets mäktiga armé och domarkåren, påpekar Zohra Yusuf vid Pakistans oberoende människorättskommission. Och de senaste månaderna har rättsväsendet, som historiskt ofta ställt sig på militärens sida, till stora delar valt att inte agera mot åtgärder som syftar till att kväsa kritiska röster.
Inför det val som hölls i landet förra veckan uppmärksammade Kommittén till skydd för journalister, CPJ, hur reportrar som rapporterar kritiskt om militären eller landets myndigheter utsätts för attacker. Dessutom har en företrädare för armén anklagat journalister för att bedriva propaganda riktad mot staten och militären, samtidigt som två av landets största redaktioner, Geo TV och dagstidningen Dawn, belagts med restriktioner.
Detta samtidigt som landets rättsväsende – som har mandatet att på egen hand inleda rättsliga undersökningar – inte agerat, utan i stället har kommit med hot om att inleda processer mot dem som kritiserar domarkåren.
Kritiska journalister och analytiker menar att detta ytterligare förstärker ett medieklimat som präglas av rädsla och självcensur.
Det pakistanska rättsväsendet har i perioder ansetts vara en stark kraft för upprätthållandet av vissa demokratiska värderingar. Men enligt Zohra Yusuf anser många att de rättsliga myndigheterna och den mäktiga militären har samma uppfattning om vissa centrala frågor.
– Numera beskrivs demokrati och medier som ett problem, säger Zohra Yusuf, och tillägger att landets reportrar tvingas anstränga sig hårt för att inte provocera någon av de mäktiga institutionerna.
Madiha Afzal, som är knuten till Johns Hopkins School of Advanced International Studies i USA, säger att domarkåren är allt för villig att ställa sig bakom militären.
– Jag anser också att man i stora delar har samma hållning som militären i frågor som rör pakistansk politik, säger hon, som även är författare till boken ”Pakistan Under Siege: Extremism, Society, and the State”.
Överlag har de pakistanska myndigheterna blivit allt hårdare i sin hållning gentemot landets medier. Inför valet varnade myndigheterna landets nyhetskanaler för att publicera uttalanden från politiska ledare ”som innehåller nedsättande och kränkande budskap riktade mot olika statliga institutioner, i synnerhet rättsväsendet och försvarsmakten”.
Den erfarna journalisten Ahmad Noorani, som arbetar för The News, säger att en del redaktioner mottagit instruktioner från ”vissa krafter” om att inte publicera något som skulle kunna gynna den tidigare premiärministern Nawaz Sharif.
Owais Ali, grundare av organisationen Pakistan Press Foundation, understryker att fria och rättvisa val också förutsätter en fri press.
– Oavsett vilka de politiska frågor det gäller, så måste de kunna diskuteras. Där ingår kritik mot rättsväsendet och militären.
Efter att Geo TV tidigare i år delvis hade fått sina sändningar blockerade vände man sig till landets högsta domstol och begärde att de skulle granska fallet. Men domstolen valde att inte agera, berättar kanalens chef Imran Aslam.
Ahmad Noorani understryker att det är domarkårens ansvar att ge stöd till landets redaktioner och journalister. Han påpekar att det hade varit enkelt för domstolen att begära en utredning gällande blockeringen av Geo TV, men att detta ändå inte skedde.
Medier som kritiserar landets rättsväsende riskerar samtidigt själva att drabbas av juridiska åtgärder. Zohra Yusuf säger att nästan alla landets större redaktioner har blivit anmälda för ”otillbörligt uppträdande” gentemot domstolsväsendet, vilket kan leda till juridiska processer.
Imran Aslam vid Geo TV säger att olika former av kritik riskerar att betraktas nästan som förräderi.
– Situationen är otäck eftersom man inte vet när man riskerar att hamna inför domstol, och detta har gjort att vi blivit mer försiktiga, säger han.
Imran Aslam menar att de begränsningar som den pakistanska pressen måste verka inom begränsar möjligheterna till oberoende rapportering.
– Det leder till självcensur, och även om inte allt når fram till reportrarna så tvingas de se sig om över sina axlar.
*Aliya Iftikhar arbetar för arbetar för Kommittén för skydd av journalister, CPJ.
