Douala, Kamerun, 180309 (IPS) – Kompetensflykten utgör en särskilt stor utmaning för södra Afrika. Det slår Internationella valutafonden, IMF, fast i en rapport som understryker att utflyttningen av unga och välutbildade slår hårt mot en region som redan hämmas av brist på högutbildade.
Enligt IMF-rapporten är andelen välutbildade bland dem som emigrerar från södra Afrika högre än från andra utvecklingsländer.
Att utflyttningen av högutbildade har fler kostnader än de rent ekonomiska märks bland annat i Malawi och Zimbabwe, två länder varifrån ett stort antal läkare och sjuksköterskor valt att bosätta sig utomlands.
Situationen är dock inte ny, kompetensflykten började bli ett problem redan på 1980-talet.
Under 1960-talet kännetecknades utbildningspolitiken i många afrikanska länder som nyligen blivit självständiga av behovet av att få fram fler högutbildade medborgare. En del fick sin utbildning utomlands, främst i de forna kolonialstaterna eller i Sovjetunionen. Många av dem fick statliga stipendier och förväntades sedan komma hem igen och bidra till utvecklingen i hemlandet.
I Kamerun avkrävdes exempelvis alla studenter ett löfte om att återvända. Många länder i det tidigare Sovjet-blocket krävde dessutom att de afrikanska studenterna skulle återvända så snart de hade slutfört sina studier.
Många nya självständiga afrikanska länder kunde dessutom erbjuda nybakade studenter attraktiva arbeten, under slagord som ”Ditt land behöver dig”.
Under 1980-talet hade dock den glädje som självständigheten ofta gett upphov till förbytts mot besvikelser i många afrikanska länder. Utfästelserna om att fattigdomen skulle bekämpas hade inte infriats, och i många länder minskades rekryteringarna till de offentliga förvaltningarna kraftigt. I många fall försvann idealen om att arbeta för det allmännas bästa.
Att ha en akademisk examen hade inte längre samma betydelse och i allt högre grad satsade studenter i stället på kurser som kunde erbjuda kunskaper som efterfrågades på världsmarknaden.
Länderna i Nord hade inga problem med att studenter från Syd tog med sig sina kunskaper till dem. Dessa länder började i högre grad att förlita sig på arbetskraft från andra länder, genom selektiva immigrationsprocesser som syftade till att matcha migranters kunskaper till de behov som fanns på arbetsmarknaderna. I Frankrike välkomnades exempelvis de läkare som saknades medan Tyskland gärna tog emot utländska arbetare som hade de kunskaper som behövdes i landets industrier.
Många individer kunde på detta sätt uppnå personliga målsättningar, samtidigt som dessa inte alltid berikade de nationella utvecklingsmål som fanns i deras hemländer.
I dag tycks länderna i Afrika inte ha några möjligheter att stoppa kompetensflykten. Satsningar för att locka tillbaka utflyttade medborgare har inte visat sig vara tillräckligt effektiva så länge som länderna inte gör tillräckligt för att motverka grundorsakerna till emigrationen.
Ett alternativ kan vara satsningar där utflyttade akademiker erbjuds att hålla i universitetsutbildningar på afrikanska universitet. Sådana satsningar pågår exempelvis i Kamerun, där ett universitet samarbetar med franska och italienska universitet.
Ett annat område där sådana samarbeten kan nå resultat är inom sjukvårdssektorn. I Belgien har exempelvis farmaceuter från Kamerun tillsammans med ett universitet i hemlandet börjat erbjuda kurser och samarbete kring olika former av informationssatsningar riktade mot befolkningen.
Det är bara ett par exempel av en lång rad där afrikanska forskare och akademiker i exil samarbetar med sina hemländer.
Även IMF understryker i sin rapport att den afrikanska diasporan kan bidra till utveckling i sina hemländer genom sina kunskaper, kontakter och förståelse för omvärlden.
