New York, 180221 (IPS*) – Den fortsatta krisen i Libyen är kanske en av de minst bevakade av de stora pågående politiska och humanitära kriserna i världen.
Som exempel kan nämnas att New York Times i september förra året sammanlagt publicerade sju artiklar som nämnde Libyen. Men bara en av dessa handlade om det våld som håller på att slita isär landet. Detta medan de andra handlade om att USA genomfört ”precisionsbombningar” mot Islamiska statens träningsläger, eller om president Donald Trumps inreseförbud, eller om libyska flyktingar, eller den rasism som drabbar migranter från södra Afrika i Libyen.
Denna bevakning kan jämföras med hur det såg alldeles innan Nato engagerade sig militärt i landet, något som bidrog till diktatorn Muammar Gaddafis fall. I februari 2011 – en månad innan USA, Storbritannien och Frankrike inledde sina flygbombningar – publicerade New York Times över hundra artiklar om Libyen.
I en ledartext den 24 februari varnades för att ”om ingen stoppar honom, kommer Gaddafi att slakta hundratals eller till och med tusentals av sina landsmän i sin desperata kamp för att bli kvar vid makten”.
Månader efter att diktatorns fiender, med hjälp från Nato, hade tagit över landet publicerade samma tidning en artikel skriven av den erfarne korrespondenten Rod Nordland där frågan ställdes om var alla döda fanns, med tanke på de massmord som Muammar Gaddafi hade anklagats för att planera. Ingenstans i landet fanns det några bevis för att dessa hade genomförts.
Samtidigt inträffar mycket i dagens Libyen som sällan skildras i medierna.
I slutet av augusti förra året berättade FN-sändebudet Ghassan Salamé för säkerhetsrådet om vad som inträffade under hans första natt i huvudstaden Tripoli.
–Jag somnade till ett långvarigt ljud av skottlossning. Civila dödas eller skadas över hela Libyen på grund av sporadiska väpnade strider. Tusentals hålls fångna under långa perioder, många utan några förhoppningar om att få rättvisa rättegångar, sade Ghassan Salamé.
Det nuvarande läget i Libyen kan beskrivas som kaotiskt. Ett FN-lett initiativ ledde fram till en politisk överenskommelse i december 2015 som resulterade i den så kallade nationella enhetsregeringen, GNA. Den är erkänd internationellt och stöds av FN. Dessa auktoritet är dock både otydlig och begränsad. Våldsamheterna i landets huvudstad Tripoli har fortsatt.
Olika grupper inom GNA fortsätter att konkurrera om legitimitet och den statliga kontrollen över resurser och infrastruktur.
I realiteten har landet två konkurrerande regeringar och det finns ingen ledare som är ens i närheten av att ha ett nationellt stöd eller legitimitet.
Landets oljeproduktion ligger långt under de nivåer som rådde innan krisen började.
I juni förra året meddelade FN-rapportörer att terrorister och andra militanta grupper samt legosoldater angriper landets båda regeringar, samt bostadsområden och förorsakar många dödsfall och skador bland civila. Rapportörerna beskrev också att civila utsätts för summariska avrättningar och att liken efter dödade människor visat spår efter tortyr.
Kidnappningar uppges vara mycket vanliga, liksom godtyckliga gripanden och tortyr av aktivister och journalister.
Tusentals människor har fallit offer för det våld som ett antal beväpnade grupper och deras utländska anhängare genomför, och uppskattningsvis 435 000 libyer lever som internflyktingar.
I höstas rapporterade CNN om den slavhandel som pågår i landet och som drabbar svarta afrikaner. Detta fick Afrikanska unionens ordförande, Guineas president Alpha Conde, att kräva att de skyldiga ska ställas till svars för brott mot mänskligheten.
Förra året bedömde FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter att fler än 9 000 människor sitter gripna utan att ställas till svars. Svarta migranter utsätts för svåra övergrepp och ibland för summariska avrättningar av milisgrupper.
En aktör som skulle kunna göra mer för att lösa krisen i Libyen är Afrikanska unionen. Organisationens freds- och säkerhetsavdelning leds av kommissionären Smaïl Chergui från Algeriet, ett land som tidigare haft en framstående ställning i regionalt medlingsarbete.
Men frågan om varför inte omvärlden bryr sig mer om den humanitära katastrofen i Libyen kvarstår.
*En längre version av denna artikel har tidigare publicerats i FN-tidskriften Africa Renewal
