Bangladeshs textilarbetare får inte del av industrins framgångar

Dhaka 180212 (IPS) – Exportinkomsterna från Bangladeshs textilindustri har stigit snabbt – och landet har förhoppningar om att tillväxten ska öka ytterligare under kommande år. Samtidigt fortsätter arbetarna i fabrikerna att ha mycket låga löner.

Under 2016 låg exportintäkterna för Bangladeshs textilindustri på 28,6 miljarder dollar, vilket var mer än tre gånger så mycket som 2007. Men de arbetare som utgör grunden för dessa intäkter tvingas fortfarande överleva på löner som knappt överstiger fattigdomsgränsen.

Uppmuntrade av de senaste årens framgångar har landet nu lagt fram som målsättning att öka exporten av kläder till 50 miljarder dollar årligen till 2021. I den målsättningen sägs dock inget om vad som ska göras för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor.

Bangladesh har 166 miljoner invånare varav 31 procent beräknas leva under fattigdomsgränsen på motsvarande två dollar om dagen. För närvarande ligger minimilönen per månad för en fabriksarbetare på 5 300 taka, vilket motsvarar knappa 520 kronor.

Landet är världens näst största exportör av kläder och dess fabriker producerar varor till en lång rad av världens stora klädmärken, som lockas av de låga omkostnaderna.

Efter den tragiska olyckan vid Rana Plaza i april 2013, där en fabriksbyggnad rasade samman och 1 134 textilarbetare förlorade sina liv, har de stora inköparna ökat sina investeringar i landet i syfte att förbättra arbetsförhållandena. På lokal nivå har dock industriägarna inte genomfört samma satsningar för att förbättra situationen för sin personal, som till 85 procent består av kvinnliga arbetare.

Undersökningar av den internationella biståndsorganisationen Oxfam har exempelvis visat att endast två procent av det pris som tas ut för ett plagg som säljs i Australien går till de fabriksarbetare som stått för tillverkningen.

Samma rapport visar att levnadsförhållandena för de 4,5 miljoner arbetare som jobbar på någon av landets 4 600 fabriker oftast är mycket svåra. Många av dem lever under fattiga förhållanden, samtidigt som Oxfam beräknar att en vd för någon av de stora modekedjorna bara under fyra dagars tid får ut lika mycket pengar som en fabriksarbetare lyckas tjäna ihop under hela sin livstid.

–De flesta inköpare inom textilindustrin har bara ett företagsperspektiv, där intresset främst handlar om att utnyttja billig arbetskraft, säger Nazma Aktar, som är ordförande för Sommilito Garment Sramik Federation, en organisation som under flera decennier kämpat för kvinnors rättigheter inom industrin.

Textilarbetarnas organisationer kräver en minimilön på 16 000 taka i månaden, motsvarande drygt 1 500 kronor, med hänvisning till de stigande levnadsomkostnaderna.

I början av året bildade regeringen en grupp som uppges ha fått uppdraget att inom sex månader komma med en rekommendation om vilka löner som ska gälla.

Khondaker Golam Moazzem, som är forskningschef vid tankesmedjan Centre for Policy, säger att en del av problemen hänger samman med lagstiftningen.

–De upprörande låga lönerna inom textilindustrin beror till stor del på de svaga definitionerna kring löner som finns i arbetslagarna. Resultatet är att det blir väldigt svårt för arbetarna att förhandla fram löneökningar.

Nazneen Ahmed, vid forskningsorganisationen Bangladesh Institute of Development Studies, säger till IPS att lönerna i landets textilindustri tillhör de lägsta bland tillverkningsländerna. Hon menar att lönerna borde höjas, men påpekar samtidigt att detta riskerar att leda till att landet på grund av den globala konkurrensen skulle förlora marknadsandelar.

Av det skälet menar hon att landet borde satsa på en teknisk utveckling, med bättre utbildade arbetare – vilket i sin tur skulle kunna öka produktiviteten.

–Om dessa arbetare fick utbildning genom återkommande vidareutbildningsprogram så skulle entreprenörerna kunna öka sina förtjänster, och i det läget tror jag inte att industriägarna skulle tveka att höja lönerna, säger Nazneen Ahmed.

Towhidur Rahman, generalsekreterare för den bangladeshiska avdelningen av det globala fackförbundet IndustriALL Global Union, menar dock att lönerna måste höjas omgående.

–Minimilönen som arbetarna får som ingångslön är fullständigt oacceptabel. Främst menar jag att ansvaret vilar på de fackliga företrädarna som inte har kunnat enas och tala med en gemensam röst om detta. Kravet på minimilöner måste vara att de ger människor en realistisk möjlighet att överleva, säger Towhidur Rahman till IPS.

Enligt honom finns det för närvarande 16 olika organisationer som företräder landets textilarbetare, och som alla agerar på egen hand.

–Företagen drar fördel av det bristande samarbetet mellan arbetarnas representanter, säger Towhidur Rahman.

Enligt honom har flera undersökningar visat att en arbetare behöver en månadsinkomst på minst 19 000 taka för att kunna betala för mat, boende, transporter, sjukvård och andra grundläggande behov.

Naimul Haq

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *