Dhaka, 180125 (IPS) – Klockan hade passerat midnatt när flygplanet från Saudiarabien anlände till Addis Abebas flygplats. Ombord fanns etiopiska gästarbetare som i all hast tvingats lämna det oljerika kungadömet. En del av dem återvände hem utan skor.
Händelsen utspelade i sig december 2013. Passagerarna som lämnade flyget bar sina ägodelar i plastpåsar. Inget tydde på att deras hårda arbete i Saudiarabien lönat sig.
Orsaken till att dessa migranter tvingades åka hem var enligt saudiska myndigheter att de befann sig i landet utan giltiga dokument. De hade tagit sig till Saudiarabien via den farliga passagen genom Adenviken med hjälp av osäkra båtar.
Saudiarabien har sedan länge välkomnat dessa gästarbetare, även de som saknar giltiga dokument. Orsaken är att de är beredda att arbeta även för usla löner. Men i återkommande tillslag väljer saudiska myndigheter att agera mot de papperslösa gästarbetarna, genom att gripa dem, sätta dem i deportationsläger i Riyadh och sedan skicka hem dem.
Under andra halvan av förra året uppges myndigheterna i Saudiarabien ha skickat tillbaka 96 000 etiopier från landet. I vissa fall har papperslösa gästarbetare tagits till gränsen mot Jemen och där blivit avsläppta på den jemenitiska sidan. De har därmed hamnat i ett land som nästan dagligen utsätts för bombningar av den saudiledda koalitionen som strider mot landets huthirebeller.
Metoden – att först tillåta att papperslösa gästarbetare kommer till landet och sedan periodvis deportera dem – skapar en ständig rädsla. Det bidrar också till att arbetsgivarna kan hålla lönerna nere ytterligare. Det finns ingenstans för migranterna att vända sig med klagomål.
Att många etiopier trots detta fortsätter att resa till Saudiarabien beror på de mycket svåra ekonomiska förhållandena i hemlandet. Miljontals människor var under förra året i behov av matbistånd, då fattigdomen och en extrem torka nästan ledde till svält.
Många av migrantarbetarna kommer från sydöstra Etiopien, en region som tagit emot nästan 900 000 flyktingar från grannländerna. De har tagit sig dit för att undkomma konflikter och hunger. Många av flyktingarna kommer från Sydsudan.
Närmare en miljon etiopier har samtidigt begett sig till den arabiska halvön i jakt på ett bättre liv, varav hälften beräknas finnas i Saudiarabien.
Detta trots att de etiopiska migrantarbetarna vittnar om hur de rutinmässigt blir uselt behandlade i landet. Hembiträden utsätts för sexuellt våld, arbetare blir slagna och trakasserade av polisen.
På ett galleri i Bangladeshs huvudstad Dhaka pågår samtidigt en utställning med fotografen och författaren Shahidul Alams bilder av bangladeshiska gästarbetare i Malaysia. Bilderna illustrerar det hopp många av dem först känner, och den besvikelse som uppstår när verkligheten inte blev som den utlovats.
Bilderna som visas på galleriet finns samlade i Shahidul Alams bok ”The Best Years of My Life”, tillsammans med rörande beskrivningar. Där berättar fotografen migranternas historier – om hur deras drömmar ledde dem till arbeten på malaysiska fabriker och åkrar. Platser där de erbjuds usla löner, blir lurade av agenter, myndigheter och kamrater.
Migrantarbetarna är beredda att offra sina egna liv för att kunna hjälpa sina familjer därhemma.
I boken berättar Sahanaz Parben att hennes elvaårige son där hemma kallar henne för ”moster”, eftersom de knappt känner varandra. Babu Biswas barn har bara träffat sin pappa kort vid tre tillfällen under det senaste decenniet. ”De har det bra”, säger han.
I många fall är migrantarbetarnas juridiska status otydlig, vilket bidrar till att hålla nere deras usla löner. De pengar de tjänar välkomnas däremot i hemländerna, som i Bangladesh. Enligt Världsbanken lever nio miljoner av landets invånare i exil, och de pengar som de skickar hem beräknas motsvara hela tio procent av landets bruttonationalprodukt.
Siffran är ännu högre för vissa andra länder, däribland Liberia.
Dessa länders ekonomier skulle falla samman om de små belopp som många miljontals arbetare i utlandet skickar hem slutade komma.
I Bangladesh utgör de utländska direktinvesteringarna bara en bråkdel av de belopp som landets medborgare utomlands skickar hem.
Samtidigt påpekar Shahidul Alam att dessa migrantarbetare ofta behandlas nonchalant av bangladeshiska myndigheter. I hans bok understryker Parimala Narayanasamy, som är engagerad i migrantorganisationen Caram, att myndigheterna i de länder vars medborgare reser utomlands för att arbeta tydligt borde gå ut och säga att de ska vara med och diktera villkoren för detta.
Men det är precis vad myndigheterna i bland annat Bangladesh och Etiopien inte gör. Medan utländska banker och företagsledare behandlas som hjältar blir egna medborgare som bidrar med mycket mer pengar ofta behandlade som kriminella.
Jag laddar min mobiltelefon på Shahjalals internationella flygplats i Dhaka när två män kommer och frågar om de kan få låna min laddare. De är på väg mot Arabiska halvön. Min mobilladdare passar dock inte deras telefoner.
Samtidigt kommer en kvinna fram och visar sitt boardingkort och frågar om jag vet när hennes flyg anländer till Abu Dhabi. Där ska hon bli upphämtad av sin arbetsgivare. På boardingkortet står det dock inte när flyget ska vara framme. Hon börjar leta igenom sin väska efter biljetterna. Väskan är nästan tom.
En av männen som behöver ladda sina telefoner frågar kvinnan om hon har en mobilladdare att långa ut. Det har hon inte, men de ler mot varandra. De har så mycket gemensamt. Liksom så många andra av dessa migrantarbetare kommer de att hitta sätt att hjälpa varandra, för de har vid sidan av sina familjer bara varandra. Alla andra betraktar dem i första hand som ett problem.
Bangladeshiska migrantarbetare på en byggarbetsplats i Kuala Lumpur. Foto: Shahidul Alam/IPS
